... och det jag kommer att tänka på är oftast bara en sak...

Det kommer fan inte funka om vi ska hålla på såhär.

Jag är väl inte den säkraste människan i världen heller men det är sånt man får lära sig att leva med, smällar man får ta så att säga.

Hälften vågat hälften vunnet. Vågar man inget så vinner man inget. Och så vidare.

Det är hopplöst att springa mot ett mål som hela tiden förflyttar sig framåt.
Till slut måste man bara ge upp även fast man kanske inte vill det.
JAG vill inte ge upp. Jag vill försöka.

En dag kanske jag står utanför dörren och väntar, det vet man aldrig. Men tydligen inte imorrn iallafall. Tyvärr.
Det har gått två och en halv månad nu. När kommer rätt tid att vara?



Things change you know. But obviously not in the way I want it to...