Idag när jag åkte hem efter hockeymatchen var jag ledsen.
Inte gråtledsen mer tung-i-bröstet-ledsen.

Efter att slutsignalen gått idag åkte Färjestadspelarna ut från isen rätt fort, men klappade med klubban i ena handen för att tacka supportrarna.
Men nästan ingen av supportrarna klappade tillbaka, inte ens jag.
Jag kände inte för det, efter en så tråkig match.
Man ser hur dom (en del iallafall) kämpar och kämpar.
Åker skridskor så fort dom bara kan och väntar på att få passar så att dom kan åka på mål.
Men passen kommer inte.
Och Färjestad har inte vunnit på jag vet inte hur många matcher... :(
Sedan började jag fundera lite, hur känner sig egentligen spelarna när inte ens supportrarna på stå klappar när dom åker ut?
Tur att inte jag spelar proffshockey, jag skulle nog vara helt förkrossad ett tag.

Förhoppningsvis kan dom få till nån slags vändning snart.
Skulle vara gött med ett gäng hemmamatcher i rad, med lite energi från publiken. Ståplats idag var verkligen heldött. Jag behövde ju inte oroa mig för min hesa hals iallafall, den blev inte sämre direkt.
Timrå på torsdag och Brynäs på lördag. Båda bortamatcher.
Till lördagsmatchen anordnar Wolfpack en bussresa, så om jag vill kan jag få spendera hela jäkla dagen inlindad i hockeyanda.
Men så kommer den där snåla djävulen på axeln och säger "Men tänk om dom förlorar, då har du spenderat 350 spänn på INGENTING"

Snälla Detroit släpp loss Dicken! Och snällla Walle! Kom hem!!
Och jävla Goren, du har ingen respekt kvar från mig.