Nu så, nu är visdomständerna ute!
Maxdos bedövning, det pirrar ända upp i öronsnibbarna.
Tänkte att det var bäst att jag skriver ett blogginlägg innan bedövningen börjar släppa, för när bedövningen väl släppt då lär det nog inte komma mycket mer än svordomar.
Tungan känns för stor. Underläppen lever sitt egna lilla liv, eller snarare inget liv alls, hela underkäken känns som att den inte sitter fast i kroppen längre nästan.
Men på det hela så var det faktiskt inte så illa.
Såhär i efterhand.

Det fanns ett par gånger under åtgärden som jag hade lust att åla mig ur stolen, speciellt när den ena roten visade sig ligga nära en nerv, så trots att jag var bedövad så mycket det bara gick så gick den en ilning genom hela vänsterkäken när roten flyttade på sig.
Envisa var dom också, rötterna, dom satt ordentligt fast.
Och vi har också konstaterat att jag inte lider av benskörhet.

Men jag säger så här. Jag borrar hellre bort käkben och står ut med vibrerandet och borrljudet än att hävla på tanden.
När det spänner i käkarna så som det gör när man hävlar, då finns det ingenstans man kan ta vägen.

Men som sagt.
Än så länge mår jag prima och sitter och biter på ett par kompresser.

Ikväll består fredagsmyset av vällning och vatten.
Det är rätt gott faktiskt.

(Visdomstanden i överkäken fick sitta kvar, det var inget jag hade någon lust att ge mig på idag, dessutom gör den inget väsen av sig)