Idag har jag jobbat i receptionen.
En rätt trevlig dag, om än med en mörk skugga i bakgrunden.
Några gånger när jag haft för lite att göra, när det inte funnits folk att hjälpa i kassan, när det dröjt för länge mellan telefonsamtalen, då tänker jag på det som hänt, och det skär till i hjärtat.
Jag läser på forum, på bloggar, på tidnngarnas hemsidor och tårarna bränner innanför ögonlocken.
Återvänder som av en självplågande tvångstanke till sidan på Eliteprospects...

Det känns ändå hoppfullt på något sätt, att se hur allas lagtillhörighet har försvunnit rakt ut i tomma intet.
Alla hyllar och sörjer de omkomna spelarna och ledarna från Lokomotiv Yaroslavl.
Hockeyvärlden är en liten bubbla för sig själv, men idag har jag märkt hur många som lever i bubblan lite i skymundan.
Vi är många, och tillsammans är vi starka.

1:an ska hissas i Kinnarps Arena.
Stefan Livs minne kommer att hyllas i det oändliga, och det med rätta.
Vi har bortamatch mot HV71 den 22:a och jag önskar att jag kunde följa med, men jobbet hindrar mig.
Dock hoppas jag på en hedrande insats av det grönvita bortaföljet.
I Jönköping möts vi aldrig med respekt, men kanske kan vi visa det, och göra oss förtjänta av lite mer av den varan.

Jag trodde inte att den här händelsen skulle påverka mig så starkt som den har gjort.
Generellt sett brukar tragedier och katastrofer inte få mig att stanna och tänka till.
Förrän nu.

En tyst minut under elitseriepremiären.
Medlemskväll på 91:an tillsammans med Czarnecki och några spelare.
Känns redan nu som att många tårar kommer falla under den minuten.

Tills vi möts igen.