På måndag ska jag vara både djurägare och djursjuksköterska.

Lilla Morgan ska få vara både min katt och min patient.

 

Har upptäckt en tand som inte ser ut som den ska så på måndag är det sövning och röntgen som står på schemat, och troligtvis även extraktion.

Det finns inte tillräckligt många ord för att kunna beskriva hur nervös jag känner mig.

 

Jag, som djursjuksköterska, söver i ca 15-20 patienter varje vecka.
Hundar, katter, unga, gamla, friska, med hjärtfel, med njursvikt, nedsatta på alla möjliga vis.

I 99,9% av fallen går det bra, djuren vaknar ur narkosen och är nästan lika pigga som innan, ibland till och med piggare eftersom de blivit av med något som besvärat dom.

Har sövt en katt som var 18, vaknade och var hur pigg som helst.

Har sövt en hund som var 10, som dessutom hade nedsatt funktion i en av klaffarna i hjärtat, vaknade och var hur pigg som helst.

 

Trots det har jag nu en fullt frisk, 12 år gammal (ung) katt, som gör mig mer nervös än någonsin.

Bara för att det är min lilla älskling.

Min Morgan, som jag skaffat själv, som varit min och bara min i 6 år.

Som bosatt sig i mitten av mitt hjärta, frågan är om han inte till och med blivit en del av min själ.

 

Jag kommer inte kunna sova ordentligt de kommande nätterna.

Men på måndag kommer jag ta hem honom, kanske någon tand fattigare, men pigg och kry, och då kommer han sova på kudden bredvid min precis som vanligt.