Det blev bara ett mål, efter 53 minuter och 45 sekunder.

Men det var Magnus Nygren som gjorde det, och det var Färjestad som fick de tre viktiga poängen.

Och det var ståplats som skrek ut sin glädje.

En 1-0-seger låter kanske inte som det är särskilt bra, och ärligt talat, ända fram till målet var jag sjukt uttråkad.

Vi hade pucken för det mesta, men spelet gick fram och tillbaks över planen utan att det egentligen hände något.

Ståplats höll igång, första perioden bra, andra perioden sisådär, och innan målet hade vi sjungit "Det är gänget, som ska vinna" i säkert 6-7 minuter.

Just då var jag till och med UTTRÅKAD över att vi sjöng samma ramsa så länge, kände mig som en skiva som hakat upp sig...

 

Men när målet kom, då släppte allt. All oro för att det skulle bli fler poänglösa matcher.

Helt plötsligt kunde man vara nervös för att Luleå skulle ta matchen till förlängning istället.

 

Men det blev ingen förlängning.

Siffrorna på klockan blev 20:00 och slutsignalen ljöd och vi kunde återigen skrika ut vår glädje, se laget kramas vid målet och sedan komma och tacka oss för stödet.

 

Vi är Färjestad, i medgång och motgång, och när rösten tar slut, då står vi bakom vårt lag och hoppar, klappar och viftar med våra flaggor!

 

Next up: Timrå borta på torsdag. Dags att börja på en segersvit kanske?

 

 

PS. En man vågade - Mediadrevet sågade. Modo: Sanningen svider.

Jörgen Kalitzki skrev precis det jag och väldigt många fler tänker, varför ska han behöva ta skiten när ingen annan klubb vågar stå för det dom tillsammans beslutat?