Okej, jag kanske aldrig fick något på riktigt, men inne i min hjärna var det kaos.

Och trots regnet cyklade jag hem så fortare än någonsin tack vare allt ilsk-adrenalin...

 

Så många missade chanser, och så sätter Frölunda sina, och sen står det lika och vi väntar på förlänging eller avgörande, och då har domarna mage att godkänna ett mål där spelaren först trycker in målvakten i mål!!

 

Jag förstår det inte.

 

Nog för att jag har saknat hockeyn, men den här känslan som bor i mig har jag verkligen inte saknat.

Jag vill ha segrar nu, målkalas och läktarjubel.

Inte 60 minuter frustration, ilska och besvikelse. (Och trumhinnorna förstörda av alldeles för höga busvisslingar, det ringer fortfarande i mitt ena öra.)

Folk som kan busvissla - varsågod, vissla på.

Folk som tror att dom kan busvissla, men inte har någon som helst kontroll på vilka nivåer sina visslingar når - sluta vissla på obestämt framtid. Alternativt, vissla bara när du är ensam och bara kan sabba din egen hörsel.

 

 

Dags för en kopp te så jag kan lugna ner mig själv lite...