Jag överlevde måndagen och tisdagen, men med nöd och näppe.

Knappt någon lunchrast. Stress och oro hela dagarna.

En timmas övertid på måndagen och tre (!!) timmar på tisdagen.

Ett riktigt helvete rent ut sagt.

Att sen få förmånen att avsluta veckan med två nattpass, åh så jag längtar.

 

Känn ironin strömma ut genom skärmen.

 

Hört rykten från personalmötet som var på jobbet idag.

Chef beter sig som ett as och får personalen i tårar.

Kan inte säga att jag är förvånad. Men jag är lite ledsen över att dom inte inser åt vilket håll dom driver sin klinik.

Jag vet inte vilka personer som läser här, men jag säger ändå följande, för jag måste få ur mig det.

 

Hur mycket jag än älskar mitt yrke och mina arbetskamrater, så står jag inte ut med det här.

Jag kan inte jobba på det sättet vi tvingas jobba på, med stressen (konstant överbokade trots att vi även är konstant kraftigt underbemannade), med övertiden (som vi inte blir tillfrågade om, vi bara förväntas stanna oavsett vilka planer vi kan tänkas ha för kvällen), med nattpassen, med oron att när som helst bli ivägskickade för att jobba i Kristinehamn eller Arvika.

Jag vägrar offra mig själv för den här kliniken längre. Jag tänker inte jobba ihjäl mig eller bli utbränd för den här klinikens skull.

Jag vet vilka symptomen för utbrändhet är, och jag vet att jag har några av dem redan.

 

Frågan är inte om jag kommer säga upp mig, frågan är inte ens när jag kommer göra det.

Frågan är vilken dag och hur ska jag ska formulera brevet jag håller på att skriva.