I torsdags var det som sagt dags.

Ingen träning what so ever på hela året och lite till, men köra vårruset det skulle jag göra.

Blossom Tainton stod på scen och killarna från SATS körde uppvärmning.

Redan efter uppvärmningen var jag halvdöd och glad att det var tio minuters väntan tills startskottet för mig och resten av kvinnorna i den startgrupp jag ställt mig.

 

Senast jag sprang Vårruset hade jag tränat innan, sprungit fem kilometer på löpbandet iallafall 1-2 gånger per vecka och hade klarat av det på 36 minuter.

Så förhoppningarna inför detta loppet var inte direkt höga.

40-45 minuter kanske kändes rimligt.

Första kilometern lyckades jag iallafall springa hela tiden, förutom en liten sväng när mitt skosnöre tvunget skulle knyta upp sig.

Sen gick det sämre. Efter 1,5 kilometer fick jag håll, och efter det var det jogga-gå-jogga-gå som gällde.

Torr i halsen, torr om läpparna, trött i benen och viljan var inte alls med.

2,5 kilometer och första vattnet, så gott med vatten.

Men vatten är inte alltid bra, hållet blev bara värre och halsen var lika torr som innan.

3 kilometer, 4 kilometer. Är det inte slut snart??

 

Nånstans efter 4 kilometer ropade någon "Heja Jessica!". Jag är fortfarande inte säker på vem det var, men lite extra energi hittade jag.

Försökte springa hela sista kilometern också, men det gick sådär.

Förväntade mig en dålig tid och gick i mål på 38 minuter.

Va fan? Här har jag inte tränat över huvud taget och så blir tiden bara 2 minuter sämre än förra gången?

Vet inte om jag ska vara stolt över att min grundkondition är bättre än jag trott eller bara tycka att jag var lika tragiskt otränad då som jag är nu, trots att jag trodde jag var i bra form då.

 

Stadsloppet nästa?