Ett avslöjande.

Åtta dagar tog det.
Från dagen då jag skrev mitt förra inlägg till dagen då jag sa upp mig från mitt jobb.
 
Dropparna droppade snabbt ner i den berömda bägaren och sen rann den över.
Dagarna innan jag berättade för chefen hur det låg till var nervösa dagar.
Att vara konstant illamående, så nervös att man nästan kräkas, det är ingen rolig känsla.
Men måste man så måste man, och nu räknar jag dagarna tills jag är fri.
 
Just nu mår jag bättre än vad jag gjort på länge.
Trots att det fortfarande är kaos och personalbrist på jobbet så kan jag leva på vetskapen att jag inte måste stå ut för evigt.
Jag måste inte fundera på hur jag ska överleva sommaren för jag ska ut på nya äventyr.
 
Många kanske tycker att det är vansinne att säga upp sig från en fast anställning och en fast, kanske inte jättehög men helt okej, inkomst.
Och tro mig, jag vet att det är vansinne och jag hade mer än gärna fortsatt att jobba ihop med mina underbara arbetskamrater.
Men inte på bekostnad av mig själv, min hälsa och min framtid.
 
Jag har "alltid" varit en person som tröstäter.
Kanske inte enorma mängder och kanske inte hela tiden.
Men då och då, tillräckligt ofta för att aldrig kunna vara så smal som jag vill vara.
Men det senaste halvåret har jag märkt förändringar hos mig själv.
Valkar som försvunnit, ytliga skelettdelar som blivit tydligare.
Något som egentligen borde göra mig glad, men som istället oroar mig eftersom jag har inte tränat på över ett halvår och jag tänker inte särskilt mycket på vad jag äter.
Och häromdagen fick jag höra att jag rasat i vikt och blivit "jättesmal".
Och när jag ställer mig på vågen har jag gått ner sju kilo sedan årsskiftet.
Hade det varit i höstas hade jag skrikit och skuttat runt av glädje, men nu blir jag mest nervös eftersom jag vet att det bara är stress som är orsaken.
 
Men som sagt, i och med det här beslutet har jag hittat en ljusning i livet igen.
Och det här kommer snart bli en lyckligare blogg.
 
 
 
RSS 2.0