Allt är ju faktiskt inte mörker och elände. Igår var Elliott så duktig så han förtjänade (och fick) massor med beröm.

Jag jobbade igår och på lunchpromenaden gick jag och Elliott ut med två människor och två hundar till.

Vi har en väldigt bra skog i närheten av kliniken där det väldigt sällan är några andra människor och det är så skönt att kunna ha hundarna lösa.

Dom flesta promenader som jag varit med på har dock Elliott fått vara kopplad för att han brukar vara lite för bufflig mot dom andra hundarna, eller rättare sagt jag tror att han skulle vara det iallafall.

 

Men igår fick jag ett infall och släppte honom för att se om han kunde sköta sig.

Och se det kunde han. Han var sitt vanliga spralliga jag, hade inte riktigt koll på sig själv, men var iallafall snäll i sina lekinviter och fattade hinten när dom andra hundarna bara vände sig bort från honom. (Stackarn kommer nog aldrig få några kompisar). Så istället för att vara störig och fortsätta med lekinviterna travade han på för sig själv istället.

Sen händer ju det som jag ändå varit orolig för, vi möter en människa med en hund. Människan med hunden stannar och det gör vi också. Elliott som redan var lite före oss stannar också och skäller ett par gånger på den nya hunden. Jag ropar på honom och sätter mig ner på huk och Elliott tittar åt mitt håll, vänder om och springer tillbaks till mig som om han aldrig ens haft tanken på att göra nått annat!

 

Han är allt en liten guldklimp ibland (även om han gör sin stackars matte lite nervös).

 

 

Imorgon ska jag åka ner till Petra (en klasskompis på tandhygienistutbildningen) för vi ska åka och hålla en föreläsning om munhälsa på en omvårdnadsutbildning.

Jag hatar, hatar, HATAR att hålla muntliga föredrag. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.

På gymnasiet var det nästan så att jag började känna mig bekväm eftersom min svensk- och historielärare (samma person) ÄLSKADE att låta eleverna hålla föredrag. Så jag hade minst ett föredrag per termin då.

Men nu var det längesen.

Att prata med djurägarna på jobbet är ju inga problem, men dom är inte så många åt gången, och där har jag stenkoll på vad jag ska säga.

Men nu ska vi stå, med våran powerpointpresentation inför nästan 30 okända personer!!

 

Det ironiska är att föreläsningen handlar om muntorrhet. Vad blir man när man blir nervös? Jo, muntorr.

Måste nog ta en salivstimulerande sugtablett innan föredraget, och har gott om vatten till hands...

 

Men jag skulle väl tro att vi överlever. Människorna är ju vuxna iallafall och med största sannolikhet till majoriteten kvinnor.

Efter föreläsningen ska vi skriva ihop resultatet och förhoppningsvis bli helt klara med det som vi ska lämna in.

 

Elliott får hälsa på Märit på jobbet och hänga med henne tills jag kommer hem igen.

 

Och på tal om Elliott, för att återkoppla ännu lite mer till rubriken.

På söndag ska vi göra Mentalbeskrivning med nästan hela E-kullen. Ska bli så himla roligt men ändå ganska nervöst.

På lördag nästa vecka är det Rallytävling i Forshaga (...).

Och inom en ganska snar framtid är det dags för höft- och armbågsledsröntgen, också ett nervöst moment tills man ser hur bilderna ser ut...

 

Men nu ska jag träna lite till på min del av föreläsningen, sen får det bli en tur i mörkret med Elliott i hans nya (rosa med reflexer) sele! Och sen sooooova!

 

 

 

... det var kommentaren vi fick på första starten igår. Och det hade lika gärna kunnat vara kommentaren för andra starten också, men då fick vi "Charmig hund!" istället.

Och ja, han är en liten charmör min lille pojk. Men just nu lever han mer i sin egen lilla värld än i min värld känns det som.

Vet inte om det beror på hormoner, om det beror på att jag är stressad över skolan eller nått, om det är en kombination av det (troligtvis) eller om det är nått annat som jag inte kan komma på.

 

Frågade Nil om hon ville följa med och hålla mig sällskap och det ville hon! :) Kul att ha sällskap, annars hade det blivit väldigt lång och tråkig väntan.

Det var 23 respektive 20 startande i klasserna. Jag hade startnummer 13 respektive 15, dvs ganska mycket väntetid från banvandring tills att det var dags att starta.

Jag har inte riktigt fått kläm på vad som är rätt uppvärmning för Elliott. Om jag kör moment och belönar finns det risk att han blir trött. Och om jag leker och kampar är risken stor att han kommer börja leka och kampa med kopplet på banan, så jag testade lite olika igår, men blev ärligt talat inte mycket klokare. Inför andra starten körde jag någon slags blandning av moment och lek och glada tillrop. Lockade med kampleksaken och han fick vinna den utan större ansträngning ett par gånger och inför start kändes det bättre än inför första starten.

 

Inför första starten var jag nervös och fick en sån där äcklig nervössmak i munnen, men jag kunde ändå hantera det och trycka undan det. Men så fort jag klev över bandet in på banan så tappade jag bort Elliott och fick inte riktigt tillbaks honom.

Gräsplanen vi var på var inte en vanlig lydnadsplan, och gräset hade nog inte sett en gräsklippare på ett par veckor, högt gräs, som var nedtrampat efter alla som gått där. Grästuvor här och där. Det tog lite tid, men jag lyckades locka med mig Elliott och han utförde momenten någorlunda. Sen kom skylt nummer 9, en alldeles fantastiskt väldoftande grästuva och innan jag hunnit reagera så lyfter Elliott på benet och kissar!!! (What the fuck!! Han kissade ju precis innan vi startade!!!)

Irriterad och skamsen så gick jag rakt av banan. Att "uträtta naturbehov på banan" är förbjudet och man blir automatiskt diskvalificerad så det var inte så mycket annat att göra. Jag hade säkert fått gå klart banan och få bedömning ändå, men utan att det räknats, men med tanke på den obefintliga kontakten så kändes det inte som att det var nån idé.

 

Inför andra starten, som var efter lunch, hade jag både tagit en lunchpromenad och såg till att han kissade TVÅ gånger innan för att hoppas att det inte skulle hända igen.

Ställde mig vid start, blev inropad, hade Elliotts uppmärksamhet och gick in på banan. Det gick iallafall bättre nu, Elliott följde med och var lite mer på alerten, men näsan var i backen för det mesta. Suck.

Dessutom låg en bakomvarande oro att han skulle kissa igen, så när han började nosa för mycket så drog jag honom till mig med kopplet (eftersom glada tillrop och klapp i händerna inte räckte för att få honom till mig).

Vi kom i mål och jag kände mig någorlunda nöjd, om än lite lätt irriterad över att gräset ska lukta så himla gott.

Vid prisutdelningen hade vi fått 108 avdrag.

En hel del av avdragen var för att jag hade dragit i kopplet, jag hade räknat med det, men inte att det skulle bli så stora avdrag av det.

 

Så, lika glad för att jag lärt mig så mycket vid förra tävlingen, lika sur och less var jag efter denna tävlingen.

Känns så där lagom kul att vi ska starta dubbla starter i Forshaga om två veckor. Fördelen är ju att jag kommer ha noll förväntningar tills dess. Hur ska jag kunna lära honom att hålla fokus på mig och inte på gräset på två veckor? Det känns som att jag står handfallen och har ingen träningsmotivation heller. Tips??

 

Skjutsade hem Nil, åkte hem, satte mig i soffan, skrev en sur-status på Facebook, satte på tvn för bakgrundsljud och somnade i soffan och sov i tre timmar...

Välbehövligt, men jag var inte på mycket bättre humör efter "tuppluren".

 

Så här glada var vi innan start.

Foto: Nil

 

 

 

 

 

 

Idag är han dyr min lille prins!

 

 

 

Hade inlämning på ett arbete som jag suttit med dygnet runt (känns det som) i flera dagar. Så fort jag hade skickat in arbetet så packade jag in mig och Elliott i bilen och åkte till skogen.

Började med att gå ut ett spår för att testa spårupptag med en burk med mjukmat ungefär 20 meter efter det tänkta upptaget.

Sen gick vi en promenad. Elliott fick vara lös och skötte sig ypperligt och jag blev så glad! Lite extra stollig var han, för han har nog egentligen fått lite för lite uppmärksamhet och sysselsättning nu när jag mest suttit och pluggat.

Alla gånger jag ropade på honom kom han och fick massa god och belöning.

(Undantag från dyrheten: Förutom en gång, då hade han plötsligt växt fast i marken en liten bit från vägen, insåg att han stod och åt på något så då röt jag till och när han då lyfte blicken och tittade på mig så berömde jag och ropade "Kom då" och då övergav han "det goda" och kom galloperandes. Hade tänkt vara jätteglad och krama om honom ännu mer än vanligt när han tyckt att jag varit mer värd än "det goda".

Det blev inte så då "det goda" visade sig att det var rävbajs och jag nästan kräktes när han kom i närheten och flåsade glatt. )

Elliott fick godisregn i mossan istället, så han va nöjd ändå... Uäck.

 

Efter promenaden satte jag på honom spårselen och gick till spårupptagen. Insåg att jag lagt spåret i motvind för Elliott vindade som en tok...

Gick mot spåret och när vi kom fram till spåret tog han det klockrent båda gångerna! Första gången bakspårade han lite men vände snabbt!

Wihoo!! Glad matte!

Sist vi var ute och spårade så var han ju verkligen mer i sin egna lilla värld än i spåret så det verkar som att en liten paus gjort honom gott!

 

När vi kommit hem igen tränade jag lite rally och han va jätteduktig! Fin kontakt och följde bra med i vändningarna och satte sig rakt både vid sidan och framför nästan alla gånger!
Tävling på lördag med dubbla starter och den här gången kanske det kan gå vägen. Förhoppningsvis har jag läst på så mycket så att förarfelen jag gjorde inte kommer hända igen iallafall... :)

 

 

 

 

 

 

 

Känns som att det här är ett återkommande ämne på min blogg den senaste tiden (de senaste åren?).

Brist på motivation.

 

Varför kan det inte finnas ett recept som man rör ihop och sedan äter och på vips, så är man motiverad och kommer igång med allt man ska komma igång med.

Och tidsbrist, som egentligen inte är tidsbrist om jag bara hade disciplin nog att utnyttja tiden jag faktiskt har. Typ inte sova bort förmiddagarna och stirra ut i tomma intet på eftermiddagarna.

 

I helgen hade jag det skönt och avslappnat. Fredag och lördag var jag hemma i Billingsfors en sväng, hälsade på familjen och träffade några kusiner, gick elljusspåret med Elliott och fick provköra brorsans nya Audi (fräckt!). Var på Billingsfors Järnvägsstation och firade invigningen och nyöppnadet av det renoverade spåret.

I söndags var jag på Värmlandsnäs på Skördefest. Köpte rödbetor, blomkål, potatis, chips, röd vinbärsgele, flädersaft, lingonsylt och säkert nått mer som jag glömt. Elliott fick följa med och skötte sig faktiskt över förväntan, även om han pep och ville prata med andra hundar som också va med på marknaden.

 

I måndags skulle jag plugga. Gick helt åt skogen. Kommer inte ens ihåg vad jag gjorde av hela dagen, satt framför tvn, tittade på mina skolböcker, var ute med Elliott och tränade lite rally.

Idag har jag jobbat (wihoo!) men försov mig (inte wihoo.) och sen var jag på möte på brukshundklubben. Roligt alltihopa, men längst bak i huvudet sitter djävulsrösten som hela tiden säger "du måste plugga, du måste plugga, du måste plugga.".

Så imorgon får jag väl plugga då. Förutom att jag ska till skolan och hämta en bok, till affären och hämta ut paket och till nått annat ställe och förtidsrösta. Och skriva rent mötesanteckningarna från kvällens möte.

 

Har fått erbjudande att jobba torsdag och fredag. Har tackat ja till torsdag och ska fundera på fredagen. Jag vill ju verkligen jobba, för jag trivs som fisken i vattnet där! Och pengarna behövs. Dessutom måste jag ju passa på medans jag fortfarande behövs. Men när ska jag hinna plugga?
Får så dåligt samvete för Elliott om jag jobbar hela dagen och sen ska plugga hela kvällen. När ska han få sin kvalitetstid liksom? Nästa helg ska vi tävla igen, och helgen efter det är det dags för mentalbeskrivning, så det vore ju trevligt om relationen var på topp och Elliott inte är totalt understimulerad...

 

Kan man bli utbränd av att göra ingenting?

Vad skulle hända om man blir utbränd?

Vad händer med skolan? Jobbet? Inkomsten?

 

Hur kan man förändra sin attityd så att man har lust att plugga när man inte ens vet om man vill plugga, eller om man över huvud taget vill jobba som det man pluggar till?

 

 

 

 

Så blev det dags för min och Elliotts tävlingsdebut.

Jösses så nervös jag var. På morgonen kändes det inte så farligt, men så fort jag kom till klubben och tittade på Nybörjarbanorna då började det pirra ordentligt i magen.

Träffade Anna och Erik och vi satte upp vårat tält där vi skulle tillbringa våra pauser. Anna tävlade med Sirius i avancerad klass. Sen kom Märit och hälsade på lite, hon skulle va funktionär på tävligen.

 

Såg att ett moment som heter typ "sitt framför" fanns med alldeles för många gånger, det funkar ibland bra, ibland... inte så bra.

Däremot fanns det flera favoritmoment med också, så jag kände mig hoppfull.

 

Första starten blev ganska tidigt då vi hade startnummer 6 i ena gruppen. Gick banvandringen och domaren förklarade hur hon ville ha det. Gick banan ett par gånger till och blev mer och mer kissnödig för varje steg. Gick och nervöskissade men var nog nästan lika kissnödig efteråt... Suck.

 

Hämtade Elliott från tältet, värmde upp lite och matade honom med lite korv så att han skulle veta vad som väntade efteråt.

Ställde mig utanför banan och väntade på att bli inropad. Nervositeten steg och det märkte Elliott och plötsligt var gräset mycket mer intressant än matte. Domaren ropade in oss och jag försökte samla ihop oss. Visste inte riktigt om jag kunde samla ihop oss hur länge som helst eller inte, så jag stressade nog in på banan lite för tidigt egentligen.

När jag gick över bandet var det som att nervositeten hittade ännu ett steg högre upp på skalan. Darrade som ett asplöv och glömde nästan bort att jag hade en hund bredvid mig. Dessutom glömde jag bort att vara glad och berömma min vovve som gjorde det han tyckte var säkrast. Nosade i gräset och försökte att inte bry sig så mycket om den där konstiga personen som höll i kopplet.

Vi tog oss igenom banan iallafall, och i efterhand så var det roligt även om det var väldigt nervöst och Elliott gick i sin egen lilla värld ibland. Men då och då fick jag kontakt med honom och några av momenten gjorde han jättefint!

 

Efter målskylten slappnade hela kroppen av och när jag klivit över bandet som var gränsen till banan busade jag ordentligt med Elliott och gav honom en hel näve korv. Å då var matte mycket roligare igen.

 

Den andra starten blev efter lunch, då hade vi startnummer 50.

Jag försökte intala mig att det inte var något att vara nervös för. Konstigt nog glömde jag bort att det stod folk utanför och tittade på oss, men det räckte tydligen att domarn gjorde det.

Inför andra starten övade vi lite mer på momenten, jag körde lite klicker, busade med en leksak och belönade kontakt om och om igen.

Innan vi gick in på banan hade vi ganska bra kontakt och det gick mycket bättre denna gången. Jag tvingade mig själv att inte dra i kopplet utan istället locka med mig honom med glädje, pussljud och klapp i händerna. Elliott var mycket mer med (även om gräset fortfarande luktade rätt gott) och när jag gick förbi målskylten den här gången var jag superglad, och Elliott fick massor med korv och bus!

 

Längtade till prisutdelningen för att se hur det hade gått
.Poängmässigt gick det väl inte riktigt så bra som jag hade hoppats.

Maxpoäng är 100 poäng och för varje fel man gör så får man avdrag, olika mycket beroende på hur stort felet blivit.

Första rundan fick vi 7 poäng för. Haha! :)

Många avdrag för egna småmissar, sträck koppel, nosande och bristande samarbete.

Andra rundan gick betydligt bätte, 41 poäng! Vilken upphämtning på bara några timmar!

Tyvärr krävs ju dock 70 poäng för att få ett kvalificerande resultat. När man fått tre kvalificerande resultat får man en titel.

 

Nu idag har jag suttit och tittat lite närmare på protokollen och banskisserna och då inser jag att jag inte fått ett enda avdrag på "sitt framför"-momenten! Så trots att jag inte tyckte att dom gick bra, blev det ändå full pott på dem!

De flesta avdragen var för nosade och bristande samarbete, en del avdrag var för sträckt koppel och några förarfel. Fick 20 minus på första starten för att jag inte hade någon ordentlig tempoändring. Och i vändningarna har jag fått avdrag, troligtvis för att jag stannat upp i svängarna när jag inte fått med mig Elliott.

Men alla avdrag är sånt som går att fixa till med lite övning, så nu är motivationen på topp igen!

 

20:e september är det på't igen. Då ska vi starta två starter på Skutberget, ska bli spännande att se hur det går.

Sen får vi se vad det blir, har inte anmält mig till någon mer tävling än så länge, men det kommer nog!

 

(Bilder kommer så småningom)