Mysteriet O'Malley fortsätter.

 

Imorgon ska han få följa med till jobbet igen för lite uppföljande prover. Detta delvis på grund av att dom första proverna inte visade särskilt mycket konstigheter.

Vilket dock är rätt konstigt med tanke på O'Malleys andra konstigheter.

Upptäckte även att han är väldigt tunnhårig på ena sidan av kroppen (i njurområdet på samma sida som den konstigaste njuren) om man jämför med andra sidan. Och ett tecken på smärta/obehag kan vara att katter slickar sig frenetiskt på området dom har ont.

Nu kan jag ju inte direkt säga att jag ser honom sitta och tvätta sig där hela tiden, men å andra sidan är han ju inte under uppsikt dygnet runt. Finns mycket tid att tvätta sig när jag är på jobbet eller ligger och sover.

 

Sen har ju O'Malley det här konstiga med ögat också, som jag tror att jag har skrivit om tidigare. Det har ju ingen av veterinärerna som tittat på honom haft någon direkt idé om vad orsakerna kan vara. Det kan vara missbildning som han haft länge, trauma, tumör, eller nått helt annat. Dock har jag nu läst på lite extra och så som ögat, eller rättare sagt näthinnan, ser ut, skulle kunna vara ett resultat av långvarigt högt blodtryck.

 

Så imorgon blir det urinprov och blodtrycksmätning för kissekatt. Och kanske ett blodprov igen, för att kolla något värde till. Och kanske köra om ena njurvärdet också för att se om det förändrat sig.

 

NÅGONTING är det som är fel. Jag önskar bara att det kunde vara enkelt att klura ut VAD som är fel.

Enda behandlingen han får i dagsläget är specialfoder och kosttillskott för "idiopatisk cystit".

Får hoppas att det snart kommer några glada nyheter här på bloggen.

Idag är inte en sån dag. Nog för att jag haft en väldigt trevlig kväll. Jag och Märit har varit på IKEA och ätit middag och åkte sen hem till en av Märits kompisar och fikade lite extra. Jag är så mätt så att jag nästan rullar runt.

 

Men för övrigt är det rätt pissigt.

 

1. Jag har ont i mitt ena öra. Hörselgången känns halvt igensvullen och det känns som att jag håller på att få öroninflammation igen. Borde väl ringa VC och få det kollat, men jag har varken tid eller lust. Ipren håller smärtan under kontroll och tills vidare får jag väl stå ut med lite nedsatt hörsel.

 

2. Igår kväll upptäckte jag ännu en gång att O'Malley kissat i Elliotts bädd. Han har ju faktiskt varit ganska skötsam den senaste tiden. Specialfodret och Feliway i vägguttaget verkar ha gjort sitt, trots att jag inte lyckats lista ut varför han började kissa i Elliotts bädd till att börja med. Alla prover var normala i somras.

Men så igår var där en pöl igen. Så jag tog med honom till jobbet idag. Han fick lite vätska och så väntade vi på att han skulle bli lite kissnödig så att vi kunde ta ett sterilt urinprov direkt ifrån blåsan på honom. Men han ville inte ligga still så han fick få lugnande till slut. Å tillslut fick vi ut ett urinprov på honom också.

Efter Freja så är jag lite extra nojig över njurar också, så jag bad veterinären att titta på njurarna när han ändå låg still och ultraljudet var där. Och det känns som att jag är otursförföljd just nu, för var får jag se om inte två njurar som inte ser ut som dom ska. Dom såg ju inte lika förskräckliga ut som Frejas gjorde, men det fick bli ett blodprov också på honom. Men åkte hem innan alla provsvar kommit, så får väl veta imorrn vad utlåtandet blir.

 

En olycka kommer sällan ensam, men nu får det fan räcka. Mitt hjärta orkar inte med den här typen av upp-och-nedgångar i livet.

Freja har alltid varit en pigg och glad liten lärka.

Den neutrala parten som umgåtts med både Morgan och O'Malley eftersom dom ändå inte vill umgås med varandra.

Alltid först upp på hyllan när det vaknades mat, med några extra jamanden för att berätta hur hungrig hon faktiskt var.

Aldrig hade jag väl trott att Freja var den av katterna som skulle skutta först över regnbågsbron.

Morgan är snart 16, om än frisk, och O'Malley är runt 7-8 och lilla Freja var ju bara en vecka äldre än Elliott.

 

 

Så plötsligt upptäckte jag nu efter julhelgen att hon kräktes massor. Skurade rent golvet och dagen efter hittade jag massa nya små kräkpölar. Tyckte att hon kändes torr så jag tog det säkra före det osäkra och tog med henne till jobbet. Å uttorkad vad hon, men det är ju inte så konstigt när hon kräkts så mycket.

Så hon fick lite dropp,m och fick stanna kvar för att ta blodprover på dagtid (jag jobbade natt).

Veterinären ringde lite senare på eftermiddagen med blodprovssvaret. Och det visade sig att hon hade ett skyhögt njurvärde. Kreatinin kallas det. Maxvärdet för friska njurar brukar ligga nånstans vid 170.

Freja hade drygt 900.

Jobbade även natten därpå, så Freja fick lite extra uppmärksamhet. Nu är hon ju inte särskilt förtjust i att bli buren och klappad, men hon fick finna sig i det för min egen själviska sidas skull. Jag visste inte vad det skulle bli av henne, men magkänslan sa att det inte var någon god prognos. Tvååriga katter ska bara inte ha så höga njurvärden och dom inte är förgiftade, och det fanns liksom inget hon kunde blivit förgiftad av.

 

Dagen därpå togs nya och utökade värden. Kreatinin hade stigit ytterligare och var nu närmare 1200. Och några andra värden som togs var också onormala. Så utifrån mina önskemål ultraljudades njurarna.

När veterinären ringde hörde jag direkt att det inte var några goda nyheter hon kom med.

Njurarna såg inte alls ut som dom skulle. Jag fick bilder skickade till mig och det syntes tydligt att det där inte var några friska njurar.

Stackars lilla Freja.

Det tog ett tag för mig att landa efter telefonsamtalet. Och det var skönt att jag var hos Martin då så att jag hade någon som höll om mig när jag grät och inte riktigt kunde komma ihåg hur man andades normalt.

Beslutet var egentligen lätt att fatta, för det är ett beslut jag tagit utifrån mina erfarenheter av "njurkatter". Jag vill inte att mina katter ska behöva lida och jag vill verkligen inte att deras sista veckor i livet ska innebära en massa resor fram och tillbaks till veterinären, dropp som bara förlänger lidandet, tvångsmatning och elände, bara för att fördröja något som är oundvikligt. Medans katten blir sämre och sämre.

Jag hade bara inte väntat mig att beslutet skulle gälla Freja.

 

Samma kväll åkte jag och Martin in till djursjukhuset och fick sitta i ett rum tillsammans med Freja. Det märktes tydligt på henne att hon inte mådde bra, trots att hon mestadels såg förhållandevis pigg ut.

Efter att vi suttit med henne ett tag fick hon lite lugnande och sen den sista sprutan.

Sen satt vi kvar en stund. Men Freja hade lämnat oss.