När jag var yngre gick Sabrina - tonårshäxan på tv. Ett av mina favoritprogram på den tiden.

 

I ett avsnitt skulle Sabrina och Harvey plugga tillsammans, men eftersom hon skulle vara barnvakt samtidigt (och det inte gick så bra) så kommer jag ihåg att Harvey väldigt många gånger upprepade "mitosis is...", det vill säga "mitos är...".

Då visste jag inte vad mitos är, men det vet jag idag.

Men nu är det ju inte ens det mitt inlägg skulle handla om. Utan upprepningar av en pluggfråga som det känns som att den aldrig kommer få något svar.

 

Och det är en sån del av en mening som snurrat runt i min skalle konstant hela helgen.

"Karies är en multifaktoriell sjukdom, beskriv..."

Och jag tror inte att uppgiften kommer få något svar ikväll heller, min hjärna känns stendöd.

 

Har varit på Ulvsby ikväll efter skolan, med Elliott och O'Malley.

Elliott har varit snorig hela helgen, och lite rinnig i ögonen, men blivit bättre nu verkar det som. Ville ändå ha honom kollad och veterinären tyckte inte heller att det var något mer som behövde göras för närvarande iallafall.

Skulle han bli sämre så får man ta tag i det då.

Hoppas bara att han kan få bli frisk. På lördag är det ju utställning, och är han fortfarande "sjuk" då så är det nog ingen större idé att åka dit.

 

O'Malley behövde också ett veterinärbesök.

För ett tag sedan upptäckte jag ett litet sår på ena kinden precis bakom där morrhåren fäster in. Såret var litet och såg ut att va på väg att läka, så jag tvättade av det och tänkte inte så mycket mer på det. Någon vecka senare såg jag att det fortfarande var pälslöst men läkt, men såg mer ut lite som en vårta än ett gammalt läkt sår.

Så häromdagen upptäckte jag att han fått ett likadant sår på andra sidan, precis på samma ställe, plus att det gamla såret var lite blodigt igen.

Och imorse upptäckte jag dessutom att han slickat upp ett sår på ena frambenet. (Hade ju jätteproblem för några år sedan med ett sår på det andra frambenet. Det såret höll han också på och slickade upp hela tiden, och det krävdes tratt och sårtvätt i tre veckor innan det läkt.)

Men, den här gången ska det tas på allvar ordentligt. Veteriären trodde på någon eosinofil historia (be mig inte förklara, för det kan jag inte utan att läsa på lite innan) så i nästa vecka ska han opereras och vävnaden ska skickas iväg på analys, så får vi se vad det blir av det sen.

 

Nu tror jag att jag faktiskt gjort mig förtjänt av lite popcorn eller nått.

Har till och med köpt tandtråd idag, för det ska man använda varje dag, särskilt när man plugga till tandhygienist. Då ska man även kunna visa folk hur tandtråd ska användas, så det är väl bäst att lära sig...

Tydligen måste man kunna borsta tänderna ordentligt också...

Nej, bara för att jag mestadels uppdaterar om Elliott och skolan nu för tiden så har jag ju faktiskt inte glömt bort att jag har katter också, tre stycken till och med.

 

Innan Freja kom hit var katterna för det mesta som två delade läger. Morgan höll sig på sin kant och O'Malley höll sig på sin. På kvällarna kunde de ligga i sängen samtidigt men det var ju mest bara för att jag också låg där och det var mysigt.

Någon enstaka gång kunde dom ligga tillsammans, men det var väldigt väldigt sällan.

Nu har Freja flyttat in och det verkar nästan som att hon har svetsat samman gruppen. (Eller så utgör dom bara en enad front mot hunden...)

O'Malley och Freja ligger och myser tillsammans och Morgan och Freja ligger också och myser tillsammans.

Och Freja ser till att få bli tvättad så ofta som möjlligt.

Det tog ett tag innan Morgan tyckte att han kunde sänka sig till den nivån. Att tvätta någon annan än sig själv...

Men nu gör han det ändå. :)

 

Men egentligen kan man väl säga att O'Malley och Morgan fortfarande är var sitt läger, det är bara att Freja flyttar sig mellan båda två och befinner sig där hon har lust.

Snart är lilla fröken fem månader, tiden går så fort.

Hon växer och växer, kommer inte dröja länge tills hon är ikapp Morgan tror jag.

 

Han växer och växer.

Varje gång jag träffar någon som jag inte träffat på en vecka eller mer får jag höra "jösses vad stor han har blivit!"

 

Och det är sant. Han ligger på en stadig viktökning på ungefär ett kilo i veckan och idag blir han 20 veckor.

Tänk att min lilla plutt snart är 5 månader gammal!

Tänk att jag har varit hundägare i nästan tre månader!

Inte konstigt att jag hittar hundgodis och bajspåsar i nästan varenda byx- och jackficka...

 

I söndags var han på utställning på 4H-gården här i Karlstad tillsammans med sin ena syster (Ellen) och två av sina bröder (Elton och Eddie).

Riktigt kul att se hur bröderna vuxit! Ellen träffar jag ju oftast flera gånger i veckan, men det var lika kul att träffa henne också. Och alla mattarna såklart! :)

Ellen blev BIR (Bäst i rasen) och femma i gruppfinalen. Eddie blev BIM (Bäst i motsatt kön). Elton blev tvåa i klassen (tror jag man kallar det??) efter Eddie, och Elliott blev trea.

Alla syskonen fick hederspris och vi blev även bästa uppfödargrupp!

 

Nästa helg är det dags för utställning igen, men den här gången i Arvika. Blir spännande att se vilket resultat vi får då.

Det är bara jag och Märit som ska dit då, plus en Hovawart till men det vet vi inte vilken det är och i vilken klass den tävlar.

 

För några dagar sedan var jag och Märit ute och spårade med hundarna. Ett kort blodspår och ett personspår till Ellen och Elliott och varsitt långt blodspår till Agnes och Bodil.

Elliott var inte så duktig på blodspåret, han hittade på en himla massa andra saker att göra istället. Typ kolla efter vart syrran va nånstans och äta lite rådjursbajs som låg bredvid spåret.

Men han spårade nån meter här och där iallafall, och hittade leksaken i spårslutet så då fick han godis och massor med beröm.

Personspåret gick mycket bättre. Han hittade spåret nästan direkt och följde det i princip hela vägen. En gång gick han av det och gick tillbaks och hittade det igen. Jätteduktigt!

Försökte leka med leksaken i spårslutet men det var inte särskilt intressant. Godis är mycket roligare än leksak, så han fick en halv näve korv istället.

 

Jag undrar hur det är tänkt egentligen.

Dom här fyra veckorna går vi 8:30-16:30 varje vardag. Intensiva dagar och massor av kliniska övningar.

Lärarna vill att vi ska vara väl pålästa när vi kommer till övningarna, det vill säga vi ska studera litteraturen före.

 

Dessutom har vi 6 stycken temaarbeten som ska göras under den här tiden. Dessa består av litteraturstudier och individuella arbeten som ska skrivas och som sedan ska sammanställas gruppvis.

 

På vilken tid är det tänkt att detta ska göras?

På den där tiden mellan 16:30 och läggdags då man egentligen vill göra något som inte har med skolan att göra?

Typ umgås med vänner, äta middag, ta promenader med hunden och träna hunden, mysa med katterna, titta på film...

 

När jag blev färdig djursjukskötare insåg jag hur skönt det skulle bli att vara klar när klockan blir 17.

Att få gå hem och göra precis vad som helst, eller ingenting, resten av kvällen.

Nu är den tiden slut för ett tag framöver.

 

Men hey, snart kan jag allt om karies iallafall. Alltid något.

Nu är jag några månader in i utbildningen och känner att jag börjar bli lite varm om fötterna.

Det blir roligare och roligare för varje dag, men vissa dagar är jag fortfarande lite tveksam till om det här verkligen är rätt. Om jag vill sitta och peta folk i munnarna varenda dag.

Men som läget är nu är jobb inte ett alternativ, eftersom det inte finns något i Karlstad och jag inte har någon större lust att flytta till något ställe där jag inte känner någon.

Och nu när jag har Elliott har jag ju heller ingen lust att flytta någonstans som är ännu mer "stadsaktigt" än vad Karlstad är.

Vill ha nära till skogspromenader och spårmarker. Och brukshundsklubbar.

 

Denna veckan har vi varit i skolan hela veckan, och dom kommande tre veckorna kommer vi också vara det.

Varje dag från 8:30 till 16:30. Och på något vis ska vi försöka få in fyra-fem grupparbeten på den tiden också.

Hejdå fritid...

 

Häromdagen fick vi peta i munnarna på varandra för första gången. Då skulle vi med en sond undersöka och registrera blödning i tandköttet. Och igår fick vi visa tandborstning på varandra.

Igår eftermiddag tittade vi på röntgenbilder. Det var det roligaste på hela veckan.

Undrar om man kan få jobba som enbart röntgengranskare?

Och slippa läbbiga parodontitmunnar och rökare?

 

Nej, nu ska vi inte låta så pessimistiska. Tjohej vad roligt det är att plugga! Det enda jag saknar är min månadslön!

Ett CSN på 45.000 (eller vad det nu är) per termin är en pluttinkomst när lägenheten kostar 5400:- per månad och dom dessutom kommer höja hyran ytterligare efter årsskiftet (igen, grr...)

 

I lördags var det så äntligen dags för Sebastians och Elinas bröllop!

Mycket förberedelser var det, på fredagen var vi på Almars krog (där bröllopet skulle hållas) och fixade lite dekorationer och övade på hur vi skulle gå.

Och dagarna innan hade jag både sytt löparna till borden och gjort klart fotoramen som skulle hänga ner från taket och folk skulle fota sig bakom.

Resten av kvällen spenderades hemma hos Elina och vi drack vin, pratade om allt och ingenting, spelade spel, la ansiktsmask och åt kopiösa mängder popcorn.

 

På lördag morgon gick vi upp vid åtta, åt frukost och började förbereda oss så smått.

På grund av en blandning av nervositet och dåligt minne kommer jag knappt ihåg vad vi gjorde.

Men jag plattade iallafall håret och fick topparna klippta.

Vi sminkade oss i lugn och ro, fick frisyrerna fixade, var iväg och handlade det allra sista som behövdes och åt lunch.

Efter lunch var det påklädningsdags. Bruden fick på sig sin klänning och vi tärnor fick på oss våra. Brudens mor fick ta på sig sin klänning själv, den var inte lika avancerad att klä på sig. :)

Strax innan tre kom Sebastians mamma och hämtade upp oss och vi åkte iväg.

När vi kom till Almars krog slog nervositeten igång på riktigt.

Munnen blev torr och knäna skakade.

Vi gick upp på loftet, hittade marsalkerna och ställde oss på led redo att gå uppför "altargången". Vet inte om det heter något särskilt när man inte är i en kyrka, så jag kallar det för altargången iallafall...

Jag gick med Pompe, Casandra gick med Einar och Emma gick med Räven.

Jag och Pompe gick först, och alldeles för långsamt. Anledning: min jävla sko som tyckte att den inte behövde sitta kvar på foten just precis då... Suck.

Men det blev bra ändå till slut. Och alla hann fram innan låten var slut som tur var.

 

När jag stod där framme och väntade på att Elina skulle ta sig fram var det väldigt nära till tårarna, ögonen var väldigt fuktiga. Att se hur förväntansfull Sebastian var, och att se hur rörda alla som satt ner på stolarna var.

Det kändes helt fantastiskt att få vara med om något sånt här.

Elina kom fram och Sören (Elinas pappa) lämnade över henne till Sebastian. Jag tog över buketten och vigselförättaren började prata lite.

Både Sebastian och Elina svarade "Ja" på varsin fråga och jag, som även agerade ringbärare, fick lämna över ringarna till dom.

Sen var ceremonin färdig och vi gick ut igen.

 

Ganska direkt efter vigseln så var det fotografering för brudparet och under tiden fick bröllopsgästerna roa sig med några quizfrågor och lite mingel.

Sen kom brudparet och efter att ha fått en hel del såpbubblor blåsta över sig var det fördrink och skål för brudparet innan alla fick sätta sig till bords.

Förrätt (västerbottenbakelse) och varmrätt (lammytterfile) serverades och åts med god aptit. Jösses vad gott det var!

Drack vin och lyssnade på alla som höll fina tal.

Sören sjöng en jättefin låt till Elina och då var det dags för tårar igen.

Efter varmrätten nån gång var det min tur att hålla tal också. Just då var jag mer nervös än jag varit någon gång under dagen.

Att prata inför folk på det där viset är det värsta jag gjort. Men det gick bra, jag överlevde, jag fick ganska många att skratta med min liknelse "kärlek är som tänder" (Ja, jag är väl ganska skadad...) och jag lyckades till och med att inte spilla vin över klänningen när jag utbringade skålen.

Men det var enbart tack vare att det var ganska lite kvar i glaset. Hej, darrhänt!

 

Efter alla tal var det dags för bruden och brudgummen att dansa sin vals. Så fint!

 

Och nån gång därefter var det tårtdags! (Och kaffe!!)

Jättesmaskig tårta var det, synd att man redan var så mätt annars hade det nog kunnat få plats en bit till.

 

Efter tårtan var det fest!

Musiken drogs igång ordentligt och vi spenderade resten av kvällen på dansgolvet. Det tog inte lång tid innan skorna fick stå still i ett hörn och alla dansade barfota.

Klockan 2 på natten stängde Almars och det var dags att åka hem igen efter en riktigt härlig dag!

Sov gott den natten kan jag säga.

 

Som jag sa i talet:

Man skulle kunna säga att kärlek är som tänder, dom finns där redan från födseln och med tiden växer dom sig större. Dom är starka och tål många påfrestningar och man kan reparera dom, även om dom ibland behöver lite hjälp på traven.

Av hela mitt hjärta önskar jag er att lycka och kärlek som finns. Att ni kan lära er saker av varandra och om varandra, dela varandras intressen och utveckla nya intressen tillsamans.

Att få dela den här dagen tillsammans med er har varit en ära för mig.