I alla fönster brinner ljus,

Fint och pyntat är varje hus,

Jag längtar till en gransskogs sus.

 

Och imorgon är det dags!

Klockan är satt på tidig uppstigning, och imorrn kanske jag lyckas.

Har spenderat dagen med att fixa det sista, varit och köpt hundmat så att han klarar sig över jul och lite sådär.

Har börjat packa så smått, ska försöka få ner en del av det redan ikväll tänkte jag.

Bara att få in tre katter och en hund i bilen tar ju lite tid.

Sen ska julklappar, lite julbak och kläder med också.

Tur att jag har en kombi...

 

Ska bli grymt skönt att komma hem.

Har inte varit hemma på evigheter. Kommer inte ens håg när jag var hemma sist, men jag tror att det var i somras nån gång.

Innan jag skaffade Elliott var det iallafall.

Blir "intressant" att se vad han tycker om gammelkatten och vad gammelkatten tycker om honom.

Jag förväntar mig att Elliott kommer bli lika kär i honom som han är i katterna här, och jag förväntar mig att Bullen kommer att hata Elliott. Å andra sidan verkar Bullen ha blivit lite senil på senare tid, så det kanske kommer gå bättre än jag tror.

 

Julfirande, julmat, julmys, julgröt, uppesittarkväll framför tvn, klä granen och bara va.

Kunna släppa alla tankar på plugg (även om litegrann får följa med hem utifall att).

 

Men nu ska jag slänga i mig lite mat, för tredje dagen i rad - pyttipanna!

Idag med ett ägg också! Wihoo!

Shit, ibland kan man ju undra hur hjärnan är funtad egentligen.

I mina drömmars värld där är det ren och skär science fiction och fantasy. Iofs tycker jag att sånt är kul, så why not. Man blir bara jäkligt förvirrad när man vaknar.

 

Nattens dröm.

Kommer inte ihåg hur den började och kommer inte ihåg hur den slutade, jag vet bara att det var jag och Märit och våra hundar som var med i den, och vi flydde ifrån nånting.

Medan Bodil (Märits ena hund) stod och skällde på det vi flydde från sprang jag och Märit iväg och flög sedan iväg på våra hundar.

Hovawarts kan flyga. Det är ni medvetna om va? Och dom har inga problem med att samtidigt bära en fullvuxen människa på ryggen.

Elliott och Ellen hade dessutom hunnit bli vuxna, så ingen behöver vara orolig för att vi flyger på en valp.

När vi var säkra uppe i luften vände Bodil, kutade iväg som bara hon kan och steg till väders hon också.

 

Sen vet jag inte hur det slutade.

Jag vaknade av att Elliott kräktes ut lite skum på golvet. Måste ha varit jobbigt med en sån däringa flygtur mitt i natten.

 

Var tillbaks till veterinären med O'Malley i tisdags, dels för att kolla så att såren läkte ordentligt och dels för att ytterligare diskutera och spåna lite kring diagnosen.

 

Såren såg ganska fina ut, men ett par suturknutar hade börjat krypa ut, så dom klippte vi bort. Såret på frambenet är fint och läkt förutom ett litet ställe som fortfarande är lite sårigt. Troligtvis har han kunnat skava på det med kanten på tratten, eller så har han fått hjälp av sin mycket hjälpsamma lillasyster...

Jag röntgade katten också, alltid skönt att få uteslutet att det inte finns några metastaser någonstans.

Det fanns det inte. Lungorna såg väldigt fina ut, och buken också. Man kunde urskilja alla bukorganen väldigt tydligt, vilket ju låter väldigt bra egentligen. Men snarare betyder att han har lite väl mycket fett i buken.

Inte så konstigt eftersom den katten O'Malley jag hade i somras vägde cirka 4,5 kilo, men har gått upp något vansinnigt i vikt sedan kattungematen dök upp...

Han hade iallafall gått ner ett hekto sedan operationen, och snart är det kastreringsdags för Freja och därmed dags för övergång till vuxenfoder.

Kanske räcker det för att få ner O'Malley i vikt. Annars blir det pyssligt...

På röntgenbilderna upptäckte vi dock något väldigt spännande. Han har en gammal och läkt bäckenfraktur!

Han lär ha både fått den och hunnit läka den innan jag fick honom. Hade varit sjukt spännande att få se vad han gjort innan jag fick honom.

Han är ju en hittekatt och var iallafall säkert 8-9 månader när han kom till mig.

Nåja, bäckenfrakturen har han iallafall inget problem med. Han hoppar och skuttar och har sig utan problem.

 

Sen funderade vi lite mer kring diagnosen. Genom att läsa provsvaret kunde man inte riktigt komma fram till om det var mastceller som blivit tumöromvandlade eller om dom "reagerade på något annat". Mastceller är ju en del av immunförsvaret och det är dom som är först på plats i vävnaden vid en inflammation (eftersom dom flesta av dom redan bor i vävnaderna) och om dom är många kan det tyda på någon slags inflammatorisk process som pågår.

Slutsatsen av detta är att det inte är alls säkert att det är tumörer, det kan lika gärna vara något annat.

Och ska man behandla "något annat" så behandlar man det som om det vore en allergi.

 

Så nu har O'Malley fått lite kortisonspray för att spraya på områdena där hudförändringarna fanns. Och dessutom får han fiskolja som han ska en gång per dag.

Tack och lov tyckte han att fiskolja var rätt gott, så det var inga problem med att ge det till honom via spruta i munnen. Förhoppningsvis kommer han att fortsätta tycka om det. Annars är det inte särskilt enkelt att ge en katt 5 ml fiskolja. Och den doften vill man ju helst inte skvätta på kläder och möbler och resten av katten...

 

Så nu är det bara att behandla och avvakta. Men iallafall slippa oroa sig.

Om det var "riktiga" tumörer så finns risken att dom kommer tillbaks, eller så gör dom inte det. Det är bara att vänta och se.

Men frisk är han iallafall, tokkatten. Och vansinnigt gosig.

Idag har jag bakat bullar. Saffransbullar med mandelmassefyllning och lite apelsinzest i.

Hur goda som helst blev dom. Enda nackdelen är väl att jag glömde äta middag och smällde i mig 5-6 bullar istället. :)

 

Resten av dagen har jag spenderat med att städa och lyssna på Musikhjälpen.

Jag vet inte riktigt om min lägenhet är stökigare än vanligt eller om det är min motivation som tryter, för det känns inte som att jag kommer nånstans.

Hade hellre satt mig i soffan med djuren och myst under en filt framför någon rolig film.

Med en kopp te och en nybakt bulle (till, fast det kan jag inte som tur är för dom har jag stoppat i frysen).

 

Appropå advent så har jag väldigt lite julkänsla.

Det är alldeles för varmt och alldeles för snöfritt. Hur kan det inte vara minusgrader i mitten på december? Det här är ju värdelöst! Bara regn och slask, och stackars Elliott drar med sig en himla massa grus med sig in.

En adventsljusstake har jag uppsatt i köket, men mer julpyntat än så är det inte.

Julklappar har jag inte fixat några än, men det ska fixas nästa vecka.

Tyvärr känns det som att det blir nedskärningar i julklappsbudgeten igår.

Efter bilköp och bilkrångel och kattoperation så har sparkontot tömts radikalt.

Kul.

Tur att både frysen och skafferiet är fyllda sedan tidigare, lär inte svälta på ett tag iallafall.

Och tur att bensinen köps på kredit, det lider jag inte av förrän fakturan kommer. (tyvärr...)

 

Pratade iallafall med min kära klinik (samtidigt som jag fick provsvaret på O'Malley) och som det ser ut just nu kommer jag troligtvis att få möjlighet att jobba en dag i veckan efter årsskiftet. Wihoo!! :)

Ska bli fantastiskt skönt att få göra saker man kan och få se en annan verklighet än mina skolböcker.

Dessutom blir det ju så småningom ett välkommet tillskott i kassan.

 

Tar ett städröj till, sen ska jag sova.

Imorgon ska jag åka till skolan en sväng och sitta och träna lite på våra patientdockor Oskar.

Fick provsvaret på O'Malleys knölar igår. Det var inte någon ofarlig eosinofil historia, det var tre stycken mastcellstumörer.

Tidigare kallades det Mastocytom grad II, men nu har det tydligen bytt namn till Låggradigt Mastocytom.

Dom är oftast godartade, men när dom är "låggradiga" är det inte säkert att dom är det.

Rekommendationen är egentligen att operera området en gång till med tre centimeters marginal, men med tanke på att två av tumörerna satt på var sida om kinden och den tredje tumören satt på ovansidan av ena frambenet så är det inte ens fysiskt möjligt.

 

Min veterinär va inte helt påläst på just mastocytom på katt, så han skulle kolla med Universitetsdjursjukhuset i Uppsala för att se vad dom rekommenderar.

Mitt egna googlande (och extremt källkritiska synsätt) har kommit fram till att dom flesta verkar bli behandlade på tre olika sätt.

1) I bästa fall räcker det med kirurgi.

2) Man kan behandla med kortison (eftersom det krymper tumörerna) och något som heter cimitedin (som är en medicin som skyddar magslemhinnan och tarmslemhinnan, detta eftersom mastcellstumörer är histaminfrisättande och höga nivåer histamin i kroppen kan skada mag- och tarmslemhinnan.). I vissa fall verkar man även kunna behandla med antihistaminer (dvs typ allergimedicin), men det verkar oftast vara som förebyggande före kirurgi. (Eftersom när man opererar och pillar på tumörerna kan de "panikfrisätta" en himla massa histamin.)

3) Cytostatika och strålningsterapi. Rent generellt ser jag inte särskilt positivt på varken cytostatika eller strålning, dels på grund av hur dåligt djuret kan må under behandlingen, både katter och hundar lever i nuet, är det etisk och värt lidandet? Dessutom vet man inte hur mycket tid man vinner genom behandlingen, blir han "botad" så visst, men annars?. (Jag tror ju dessutom inte att O'Malleys mastcellstumörer är särskilt livshotande i dagsläget).

Och dessutom är jag inte helt säker på hur mycket sådan behandling kostar och hur mycket av det som försäkringsbolaget ersätter.

 

Så som läget är nu är det bara att hålla koll på att såren läker som de ska och vänta på svar från UDS.

Såren ser fina ut, tvättade dom och kollade extra noga på dem igår. Egentligen skulle han få bli av med tratten nu i helgen, men jag tar det säkra före det osäkra och låter honom ha tratten på tills det är 100% läkt. Han är ju dessutom inte ens besvärad av tratten. Det enda som är trist med tratten är att när han vill stryka sig mot mig så får jag en vass plastkant i benet.

Det var även den vassa plastkanten som väckte mig imorse. På kinden. Aj...

 

#fuckcancer

Hälften av dagen har typ gått åt skogen, men hälften av dagen gottgjorde det.

 

Idag åkte jag till Mariebergsskogen för att möta upp Elina och Sebastian (och Sara) för att gå på julmarknad.

Men innan jag kom dit satt jag i bilen och hade lust att putta den utför ett stup eller nått.

Den startade inte.

Ibland, när det är kallt och jag inte kört bilen på ett dygn eller mer, så har den varit lite svår startad, men det har nästan alltid gått på andra eller tredje försöket.

Idag försökte jag och försökte och försökte och det hände inget. Det snurrade och lät och någon gång då och då lät det som att den skulle hoppa igång, men icke.

Men så, på typ fyrtiotolfte försöket eller nått, då helt plötsligt bestämde den sig för att vakna till liv.

 

VARNING: LÅNG PARENTES.

Det är skönt att ha en bil, men det är minsann inte skönt att ha en krångelbil.

Häromdagen när jag kom hem upptäckte jag att det var jättevarmt kring ena framdäcket. Så klart skulle jag dit och pilla och brände ena fingertoppen på metallen innanför fälgen.

Suck.

Drygt 3500:- förra gången den va inne på verkstan, vad skulle det bli nu?

Extra "bra" att den skulle paja nu också, när jag måste vara i skolan varje dag.

Körde bilen till verkstan direkt klockan åtta och lämnade in den. Dom skulle höra av sig när dom tittat på den.

Sen fick jag hjälp av fina vänner. Sebastian kom och hämtade mig, och jag körde tillbaks honom till hans jobb och fick låna hans bil. Sen körde jag Elliott hem till Elina för att han skulle vara där över dagen.

Sen åkte jag till skolan och kom dit "bara" 20 minuter försenad...

Verkstan ringde under förmiddagen. Tydligen en slang för bromsvätskan som spruckit.

Ytterligare en dryg 1000-lapp för att byta denna.

Tjoho!

SLUT PARENTES.

 

Väl på plats i Mariebergsskogen mötte jag upp mitt sällskap och vi gick runt och kikade bland de olika stånden.

Hade varit väldigt mysigt om det inte hade snöat och blåst så väldigt.

Elliott var också med och fick träna lite på att sköta sig i kopplet bland en massa andra människor och hundar.

En hund skällde han till och med på. Det kanske finns lite kaxighet i honom ändå, för det var inte ett å-va-roligt-jag-vill-leka-skall, snarare ett du-kan-dra-nån-annanstans-skall.

Jag köpte en kolbulle och åt till lunch, och sen köpte jag även ett par lussekatter och äkta brända mandlar (inte såna rosa slibbiga...).

 

Sen åkte jag och Elina till IKEA för att hitta lite smått och gott, men det gick ju typ åt skogen. Det enda jag egentligen skulle ha var en billig batteridriven ledljusslinga med sugproppsfästen, men den kunde jag inte hitta.

Elina hade en hel hög med saker hon skulle ha, men inget av det fanns heller.

Men en köksklocka till Elina hittade vi iallafall. Jag kände mig lite ersättningsskyldig eftersom Elliott, genom att springa in i en vägg, lyckats ha ner hennes gamla köksklocka i golvet så att den gick i tusen bitar...

Konstigt nog gick det åt lite pengar ändå. Men (också det konstigt nog) bara på nödvändiga saker. Som typ lampor och plastskärbrädor. Och en ny vit Knubbis, eftersom Elliott tuggat sönder sladden på en sån för ett tag sen.

 

Efter IKEA åkte vi hem till E för att baka! Vi gjorde pepparkakor (inte ett bra recept, dom vart inte så goda som hembakta pepparkakor ska vara), lussekatter (jättegoda!) och saffransbullar (som kanelbullar, fast med saffran och bara smör och socker inuti. Också jättegoda!).

Så åt vi middag och sen fikade vi glögg och nybakt! Hur mysigt som helst!

 

Sen åkte jag hem och har inte gjort nått vettigt över huvud taget. Mest suttit i soffan och gjort ingenting och önskat att helgen kunde fortsätta några dagar till.

Vet att jag tidigare någon gång (säkert för flera månader sedan) skrivit inlägg om söndagsångest.

Hur jag hade söndagsångest varenda helg på slutet när jag jobbade på Solstaden, och hur den försvann sen när jag började på Ulvsbyn.

Nu är den tillbaks iallafall. Men den är annorlunda på nått vis, och jag kan inte riktigt förklara det.

Jag tycker ju att det är roligt när vi är i skolan, iallafall dom flesta övningarna är roliga, och det är kul att umgås med klasskamraterna, det är kul att lära sig nya grejer.

Men det är ändå fruktansvärt tråkigt att plugga och jag har ingen motivation längre.

Har hjälpt en tjej i min klass som har lite funderingar inför omtentan, och det är mycket roligare att hjälpa henne att plugga, och det är mycket roligare att hjälpa Märit med hennes skolgrejer än vad det är att plugga mitt eget?

 

Förstår det inte. Ibland känns det som att jag är världens velpotta och inte vet vad jag vill göra med mitt liv längre.

Fortsätta plugga? (Med en sjukligt låg "inkomst" och en budget som inte går ihop?)

Sluta plugga och börja jobba som djursjukskötare igen? (Men då måste jag flytta, för här i Karlstad finns det inget jobb för mig, och jag vill inte flytta, för här i Karlstad finns mina vänner.)

 

Nog med grubblerier för ikväll, känner att det här inlägget blev sjukt rörigt.

Duktigt av dig om du orkat läsa hela inlägget! Guldstjärna!! :)

Godnatt!

6 december kom vinterns första snö!

Och samma dag blev Elliott och resten av E-kullen 5 månader gamla.

 

Elliott verkade väldigt lycklig över att ha fått en så fin present.

Morgonpromenaden tog lite extra lång tid eftersom han studsade runt i snön och däremed glömde bort att han var både kiss- och bajsnödig...

Så det slutade med att jag fick gå in i skogen, till ett parti där så mycket snö inte hade kunnat falla. Då kom han på vad det var meningen att han skulle göra.

 

På lunchen var det tillräckligt ljust för att jag skulle kunna ta några bilder och filma honom lite där han stollade runt i snön.

 

Ja, vad ska man säga.

"Kom ihåg att hur det än går på utställningen, så åker du hem med samma underbara hund som du kom dit med."

 

Det gick både bra och dåligt, beroende på hur man ser det.

Elliott och jag fick inga rosetter, men han fick väldigt fin kritik och kommentaren "Behöver ringtränas."

Han studsade och galopperade, och som mest tog han kanske 2-3 travsteg i rad.

Tre varv fick vi på oss, men jag fick ändå inte fason på honom. Antagligen var väl min hjärna nervös och påverkade Elliott lite för mycket.

Kanske nybörjartur förra gången, när han travade hur fint som helst.

Det fick mig väl att förvänta mig att han redan hade koll, men hur ska han kunna det?
Elliott lär sig bara det som jag lär honom.

 

Men han är iallafall världens finaste, både med och utan rosetter.

 

 

Det gick bra mycket bättre för Märit och Ellen, hon fick hederpris, blev bäst i ras (valp) och placerad 3:a i gruppfinalen!

 

Träffade en Hovawart till på utställningen. Och världen är väldigt liten ibland, för det var visst min gamla förskolefröken som ägde honom.

Stor och ståtlig, långbent, blond och lugn. Kanske en liten hint om vart Elliott är på väg?