En av sakerna jag hade att berätta för familjen i fredags var följande.

 

Jag har funderat på det så länge.

Jag har ritat och ritat om.

Googlat bilder och klippt och klistrat i Paint.

Lagt undan i en låda för att låta idéerna ordna upp sig på ett undermedvetet plan.

Så i höstas när vi var i Stockholm med jobbet träffade jag en tatuerare och diskuterade mina idéer på riktigt med någon som faktiskt kunde få ut en riktig bild av det.

Några veckor senare bokade vi in ett datum och för två veckor sedan var det dags.

 

Jag hade jobbat natt och slutade klockan åtta på morgonen.

Elina kom och hämtade mig och så gav vi oss iväg mot Stockholm.

Försökte sova på vägen dit, ta igen lite förlorad sömn.

Men nervositeten gjorde att sömnen inte blev särskilt långvarig.

 

Kom fram till Bläck och så drog hela tatueringsproceduren igång.

Två timmar låg jag på mage på britsen och fokuserade på att min andning skulle vara regelbunden.

Läg och viftade på tårna och tvingade hjärnan att fokusera på dem istället för vad som hände på min rygg.

Smärtan uppfyllde, tack och lov, inte mina förväntningar.

Det är klart att det sved och gjorde ont, sticken kändes lite som den sprängande känslan när man får bedövning hos tandläkaren. Innan bedövningen börjat verka, that is.

Men fullt uthärdligt.

Och efteråt var jag så nöjd att jag nästan kunnat gråta. Kände hur jag strålade när jag gick därifrån, och varje gång jag ser eller tänker på den nu så ler jag likadant igen.

 

Den är inte klar, den ska fyllas i här och där, skuggas och eventuellt ska några detaljer färgläggas, men så här ser den ut idag!

 

 

Och jag är kär i den!

Slängde mig iväg in till stan efter jobbet i fredags, hoppade på tåget och hoppade av när tåget ankommit Mellerud.

Där väntade mamma, pappa och brorsan på mig utanför stationen och vi åkte vidare till Kulturbruket.

Där fick vi lyssna på Robert Wells och två (tre) killar till och deras konser "Tribute to Charlie" (Norman).

Det var himla trevligt.

Älskar ju egentligen både piano- och klassisk musik även om det inte är någon man sitter och lyssnar på dagligen.

Men RW är ju sjukt duktig, och hans följe var inte sämre dom.

 

Sen åkte vi hem, åt mat och satt och tjötade vid matbordet om allt och inget.

Jag tror jag pratade mest.

Har man inte varit hemma sedan jul finns det mycket att berätta och prata om.

 

På lördagen åkte vi till Tössestugan och åt middag. Pappa har fyllt år, så nu firade vi det lite så här i efterhand.

Brorsan hade planer för eftermiddagen, men mamma och pappa följde med mig (läs: körde mig) hem till Karlstad.

Vi drack lite kaffe, fikade lite och pappa fick sina presenter, en samlingsbox grammofonskivor med Taube-musik och en flaska Famous Grouse, med specialbeställda etiketter så att det faktiskt var en flaska "Famous Pappa" - lagrad sedan 1947.

 

Framåt kvällen åkte dom hem igen, och jag och min eländiga förkylning bäddade ner mig i sängen.

Somnade och vaknade klockan nio imorse.
Varför ska jag behöva vakna så tidigt när jag är ledig för??

 

Har iallafall varit effektiv. Gjort lite matlådor, vattnat stackars uttorkade blommor och tänkte ta en sväng med dammsugaren.

Sen får vi se hur resten av dagen utspelar sig.

Det är inte många gånger jag gjort det, festat två dagar i rad.

När jag vaknade idag insåg jag varför. Jag vaknade 14.30...

Somnade igårkväll, med mobilen i handen, i slutet av en twitterkonversation.

Vaknde förut, med katterna ståendes bredvid mig med varsin uppfodrande blick.

Frukosten är några timmar försenad.

 

Men så roligt jag har haft!

I fredags hade Elina och Sebastian inflyttningsfest.

Skyndade mig iväg direkt efter jobbet, fixade kläder, smink och blev bjuden på mat innan festen började.

Drack sött vin, drack konstigt vin och mousserande vin.

Drack en Rosa Pantern, delade på en Rosa Pantern.

Åt lite ostbågar.

Mycket trevligt prat och skratt, och hela kvällen satt jag bredvid en kille som jag, det senaste halvåret, trott att jag inte skulle kunna sitta bredvid.

Men det gick, jag trivdes mer än bra, jag fick en efterlängtad ursäkt och kvällen slutade lyckligt.

Att efter några månaders förnekelse tvingas inse, och erkänna för sig själv, att jag fortfarande inte släppt taget är dock en väldigt konstigt känsla. Eller en bra känsla, beroende på hur man ser det och beroende på hur framtiden utvecklas.

 

Vaknade på lördag morgon, trött, huvudvärk och lite småsliten.

Blev några glas vatten och en huvudvärkstablett när huvudvärken tog omtag.

Dagen var seg, en lång utdragen väntan på Färjestads match mot Linköping.

Tyvärr blev även matchen en enda lång utdragen väntan på mål.

Halvvägs in i tredje perioden kom första målet, av Linköping.

Som tur var så kunde Walle jämna till resultatet någon minut senare. En suck av lättnad.

Men sen blev det en mållös förlängning och ett strafflotteri som slutade åt fel håll.

Men en poäng är iallafall en poäng bättre än en förlust.

Efter matchen hoppade jag på bussen in till stan och mötte upp tjejerna från jobbet.

Jenny slutade i tisdags och igår var det dags att fira av henne ordentligt.

Vi hade bokat in oss på Jaguar, den nya nattklubben som befinner sig i Score's gamla lokaler.

Det var nytt och fräscht, även fast man kände igen sig lite.

Vi fick våra bord, vi fick drickan och vi fick maten. Smaskiga hamburgare med pommes.

Gissa om det var gott!? Efter att endast ha fått i mig en varmkorv med bröd och en flaska Coca Cola innan.

Underbart!
Så vi åt, vi drack, vi pratade och skrattade!

Och efter maten hade en DJ (Färjestads DJ till och med!) förberett ett musikquiz åt oss.

Det var jätteroligt och jättesvårt!

En massa intron och låtar fick vi höra och svara på diverse frågor.

Mitt lag kom delad tvåa till slut. Vinnarlaget fick dela på en flaska skumpa.

Sen gick resten av kvällen i dansens tecken.

Schlagergolv och pumpande musik, det var längesen jag dansade så mycket.

Och det kändes i fötterna. En heldag i högklackat är inte jätteskönt för stackars trötta fötter.

Ibland blev det sentimentalt, inte så konstigt.
Kvällen tog slut och jag fick längsta kramen på länge, men den var välbehövlig.

Snart är det slutspel och då ses vi igen! :)

 

Delade taxi hem med några av tjejerna, kom hem, kollade mobilen och somnade som en stock.

 

Under tiden jag skrivit detta har pizza blivit beställd och levererad.

På knappt 20 minuter. Wihoo!!

Så nu ska jag klättra upp i soffan, mysa ner mig under en filt, äta pizza och läsa bok.

Is this just a rerun or is it for real this time?

... behöver man spy ur sig lite galla.

 

Som till exempel när man får ett sms med texten "Hej, tänkte bara kolla så att du vet att du ska va i Kristinehamn imorrn?"

Här har jag alltså kollat schemat förra veckan utan att där finns någon ändring.

Sedan har jag jobbat natt två nätter, det har varit helg och nu har jag varit ledig i två dagar.

Och nu får jag reda på detta??

Enligt avtalet med Kommunal ska schemaändringar finnas tillgängliga minst fyra veckor i förväg.

Men en dag funkar helt okej enligt min arbetsplats.

 

Kommunal vet om att såna här saker händer hela tiden, men bryr dom sig??

Nej då. Djursjukskötarna är en pytteliten del av Kommunals medlemmar.

Dom är inte värda att lägga någon energi på. Deras avtal är jättekonstigt så det går inte att lära sig det.

Och folket som jobbar vid vår sektion, eller vad det nu kallas, är ju faktiskt bara förtroendevalda och har ingen schemalagd arbetstid med Kommunalavtalsjobb.

(Men så se till att inte bli förtroendevald då, om du inte har tid att jobba med det!!)

Och har vi frågor tar det flera månader innan vi får svar på dem, om vi någonsin får ett svar.

 

Att byta till Naturvetarnas fack har aldrig varit mer lockande.

Och att börja jobba med något annat har heller aldrig varit mer lockande.

 

Idag jobbar Jenny dessutom sin sista dag.

Hur lycklig kommer jag vara resten av veckan?
När jag dessutom fått min lediga dag förstörd av det här!?

 

Hungrig är jag också, och så hade sushistället på Våxnäs stängt. Så nu vet jag inte ens vad jag ska äta.

Ikväll har jag dessutom varit och hälsat på en ny nästan-granne och fikat lite.

Jeanette, en tjej på jobbet har flyttat till Bellevue, ett bostadsområde som ligger bredvid Gruvlyckan.

Så jag promenerade dit, tog typ ingen tid alls.

Vi förberedde fikat (jag vispade vaniljsås) medans vi väntade på de andra.

Och sedan åt vi äppelkaka, drack kaffe, pratade och skrattade och hade jättetrevligt.

 

Varför fikar man inte hemma hos folk oftare?

Det är hur enkelt som helst, och hur trevligt som helst.

Och dessutom tusen gånger roligare än att sitta ensam hemma om kvällarna.

 

Det värsta med att hälsa på där vänner är nyinflyttade är att man själv blir så sugen på att skaffa ny lägenhet.

 

Var ute och surfade på Hemnet häromdagen.

Insåg att det finns en bostadsrätt till salu, på Gruvlyckan, för under 300 000 kronor.

Den är större än min lägenheten, men avgiften är drygt 2000:- billigare än vad jag har i hyra nu.

Sen är lägenheten i sig, rätt sunkig, och ärligt talat FÖR stor för mig.

Men ändå! Priset!!

 

Vill flytta!

Har haft så himla trevligt hela helgen (förutom en timme på motorvägen)!

 

Slutade jobba klockan åtta på fredag morgon, stack direkt hem och matade och pratade lite med katterna, och sedan gav vi oss iväg mot hufvudstaden.

Sov en liten stund i bilen, men resten av tiden pratade vi.

Kom fram till Stockholm vid tolv och promenerade runt lite.

Mellan 13-15 befann jag mig på hemlig destination och gjorde hemliga saker (mer information kommer vid ett senare tillfälle).

Sen kommer jag inte riktigt ihåg vad jag gjorde, tydligen har mitt minne blockerat eftermiddagen något.

Men på kvällen gick vi iallafall ut och åt mat; jag, E, S, E's mamma (som vi bodde hos) och E's mammas K.

Smaskig laxfilé på en restaurang i Bromma som heter Sorbon.

 

Efter middagen gick vi hem igen, spelade spel, drack lite vin och somnade sedan gott.

 

Lördagen gick i bröllopsplaneringens tecken. Dags för E att prova brudklänningar!

Gick in i första brudbutiken vi tittat ut och fick ett himla trevligt bemötande, gick runt och tittade på alla fina (och en del lite konstiga) klänningar och E fick se ut några som hon ville prova.

Att få se E komma ut ur provrummet med den vita klänningen på sig var något av det vackraste jag någonsin sett.

E grät och det dröjde inte länge förrän alla andras ögon också fylldes med tårar.

Vi gick in i ytterligare en brudaffär, men insåg snart att det inte är någon idé att fortsätta titta när rätt klänning redan har hittats!

Så istället gick vi till Thelins och åt mat, drack kaffe och delade på en mumsig semla (årets första!).

Vi tittade lite i butiker, handlade lite och åkte sedan hem för att göra oss iordning för kvällen.

 

Vi (Jag, E och C) spelade spel, sminkade oss och bytte kläder om vartannat.

Tog tunnelbanan in till stan och gick till Harry B James och beställde mat och vin.

Fick in en Guardian Angel Steak (vet inte riktigt vad det innebär, men god var den iallafall!) med stekta grönsaker, klyftpotatis och tzatsiki.

Gott vitt vin och sedan var vi mätta och belåtna.

Kvällen fick fortsätta på samma ställe.

Mer vin och enorma drinkar ("Fish Bowls" - en drink, gjord i ett glas som är stort nog att vara fyra drinkar, för bara 200:-).

Fick till och med i mig en B52-shot, det var ett tag sedan.

E fixade ett ragg till mig, men det gick ungefär som det brukar, det vill säga inte alls.

Han var nog något av det snyggaste jag sett. Galet fina ögon med söta skrattrynkor runt om. Dagsgammalt stubbskägg.

Sen fick jag veta att han inte bara var 38 år gammal, utan dessutom var far till tre barn på 5, 8 och 10 år.

Och som den person jag är så slocknade mitt intresse. Mitt sätt att alltid dra saker vidare för långt in i framtiden gör att jag inte kan ha en oseriös kväll "på skoj".

Kan inte ens få orden i rätt ordning för att låta vettig, men jag hoppas att den som har intresse av att läsa vad jag skriver förstår vad jag menar ändå.

 

Klockan började närma sig två, så vi lät kvällen ta slut. Tog tunnelbanan hem och somnade som stockar.

Söndagen var en seg dag.

Tog mig ur sängen framåt halv ett, åt frukost och drack vatten.

Vi spelade spel och åt mat lite senare.

Sen vid tre åkte vi hem.

Hemresan gick fint, ända tills vi var strax utanför Västerås.

Helt plötsligt dör bilen, bara sådär. Inget händer när man gasar, inget händer när man växlar, inget händer när man försöker starta om bilen i farten.

Varvtalsmätare sjunker ner till botten och till slut rullar bilen sakta in till vägkanten.

På motorvägen. Enfilig motorväg, 100 meter från där det blir tvåfiligt igen.

 

Tacka vet jag Assistancekåren. Jag har hyllat dom en gång tidigare, när dom fick hjälpa mig med en punktering utanför Trollhättan för några år sedan, och nu får jag hylla dom igen.

Som tur är så var vi såpass nära Västerås att det inte tog så lång tid för dom att komma till undsättning.

De flesta bilar och lastbilar som passerade visade hänsyn, de saktade in och körde förbi långsamt och med god marginal.

Konstigt nog kunde lastbilarna ha säkert en halvmeter mellan oss och sig själva trots att vägen var enfilig.

Plötsligt var det en lastbil som inte visade någon hänsyn över huvud taget.

Allt vi hörde var ett sus och en krasch och sedan hade vi inte någon backspegel kvar på förarsidan.

Om vi blev livrädda?

Hade lastbilen varit ytterligare en decimeter närmare oss hade vi kunnat vara allvarligt skadade eller ännu värre.

Jag väljer att inte tänka på vad som skulle kunnat hända. 

 

Strax efter det kom bärgaren, tog upp bilen på sitt flak och skickade in oss i förarhytten.

Han tog oss in till Västerås, till en väl upplyst parkering och kikade på bilen.

Batteriet var stendött, och det som gör att batteriet laddar när man kör hade inte funkat, så batteriet hade inte laddat.

Inte konstigt att bilen dör...

En timme efter att bilen dött var vi på väg hemåt igen.

Vi köpte mat på Max och åkte hem, snäppet långsammare än vanligt, för annars laddade inte batteriet som det skulle.

 

Det var fruktansvärt skönt att komma hem till sin egen säng.

En sjukt trevlig och fullspäckad helg som avslutades lite för spännande.

 

Jag har dessutom lyxat till det och skaffat mig ett par extra helgdagar.

Misstänkte att jag skulle vara lite slutkörd efter helgen, så jag har varit ledig idag och ska vara ledig imorrn också.

Riktigt skönt!

Har shoppat lite idag.

Fick ett infall och gick in på Carlings, dit jag aldrig brukar gå, hittade en fin klänning, som var för liten, men medans jag stod i provrummet plockade expediten (en supertrevlig tjej) fram en annan klänning och en tunika som hon tyckte jag skulle prova.

Och vilken fantastisk människa!

En klänning med spännande skärning i ryggen och en grå tunika med fjädermönster på ryggen fick jag, två plagg jag nog aldrig skulle valt själv eftersom jag inte trott att de skulle vara snygga, men när jag såg dem på blev jag jättenöjd.
Klänningen satt perfekt och tunikan var så fin, dessutom var båda av så perfekta längder så jag var bara tvungen att köpa dom.

Sen hittade jag dessutom, i en annan affär, byxor med dragkedjan bak istället för fram. Och såna har jag letat efter ett tag. Ett par gröna och ett par svarta.

Jag blev lite fattigare än vad jag hade tänkt, men vadå, ibland får man unna sig lite. Är så fruktansvärt trött på hur min nuvarande garderob ser ut.

Skulle vilja ha 10 000 kronor och bara förnya ALLT!

 

... på om det kanske skulle vara kul att testa på något nytt.

 

Sätta djursjukskötarlivet på paus och göra något helt annat.

Problemet är ju att jag aldrig vet vad jag skulle kunna tänka mig att göra.

 

Baka är kul. Men varje dag? Professionellt? Och så duktig är jag faktiskt inte.

Samma sak med matlagning.

Tänder är ju en slags passion för mig, och igår när vi hade tandläkaren på jobbet igen så slog det mig.

Kanske man skulle bli tandhygienist?

Få fortsätta arbeta med tänder, bara det att tänderna sitter fast i människor istället för i hundar och katter.

 

Det vore kanske roligt faktiskt.

Förutom det faktum att det innebär tre år på universitetet. Tre år med CSN.

Tre fattiga år.

Jag måste dock inte lämna Karlstad, men jag måste byta lägenhet.

En hyra på 5400:- funkar inte särskilt bra ihop med studielån.

 

Och förutom det faktum att jag tidigare sagt "Människor är äckliga."

Sitta och pilla i människomunnar hela dagarna?

Nog för att jag är fascinerad av tänder, och inte så lite ykresskadad. Är det tillräckligt fascinerande för att jag ska komma förbi den åsikten?

 

Kanske man skulle söka ändå. Se om man kommer in.

Vissa dagar i månaden är min högsta önskan att äggstockarna inte fanns kvar i min kropp.

Hur kan något göra så ont?

Och varför måste smärtan bli värre och värre för varje månad?

Förr hade jag inga problem över huvud taget med det här.

 

Och smärtstillande hjälper inte.

Varma bad hjälper inte.

Vetekudden hjälper bara under de få minutrarna den är varm.

Att sova får iallafall medvetandet att glömma bort smärtan, men man kan inte sova hur länge som helst.

 

Istället promenerar jag runt dubbelvikt i lägenheten och plockar tvätt, städar lite halvhjärtat och undrar när jag kan ta nästa tablett och om den kan tänkas ha lite bättre effekt.