En berättelse om mina nattliga bravader.

Igår åkte jag ner till Skara lite senare än vanligt eftersom jag skulle kolla klart på hockeymatchen innan jag åkte.
Klockan hann bli tio på kvällen innan jag var ute på vägen.
Redan innan Bäckefors stötte jag på problem. Snöoväder! Sidvindar och allt möjligt. Var tvungen att köra jättelångsamt och ha halvljuset på, annars såg jag ingeting.

Neråt Trollhättan slutade det snöa och jag började få upp hoppet att vara nere i Skara hyfsat "tidigt".
Tji fick jag.
Strax efter Stallbackabron såg en sten mitt på vägen. Eller jag vetifan om det var en sten med tanke på vad som hände sen.
Jag lyckades iallafall köra över stenen med ena framhjulet såklart. Kla-donk sa det och jag trodde bilen skulle hoppa av vägen.
Efter några sekunder började jag pusta ut. Det hade gått bra, jag klarade mig!!
Ända tills bilen självmant började svänga åt höger och efter en stund började det där floppa-floppa-floppa-ljudet höras. Det som man alltid hör på film när folk kör på punkterade däck.

NEEJ!!!

Kör in till vägkanten, sätter på varningsblinkers och hoppar ur bilen efter ett litet hysteriskt utbrott.
Höger fram platt som en pannkaka.
Hoppar in i bilen och förbannar vädergudarna som skickar iskall sidvind på mig. Märk dessutom att klockan vid det här laget är halv tolv!

När jag samlat mig en stund, fått tyst på Morgan som inte fattar varför han inte får gå ur bilen när vi uppenbarligen har stannat och är framme, så ringer jag till pappa och ropar på HJÄLP!!
Efter några diskussioner fram och tillbaka så går jag ut och plockar fram reservhjul, fälgkors och domkraft. Försöker förgäves få loss muttrarna. När har jag nånsin fått loss dom utan hävstång?? Dessutom i iskall blåst!!

Hoppade in i bilen igen, darrade som ett asplöv och ringde pappa igen och fick numret till ovannämnda Assistanskår. Ringde och berättade vad som hänt och bärgaren skulle komma.
Nu var klockan kvart i tolv.
Så jag satt i bilen med mina varningslampor blinkande och väntade. 5 minuter gick, 15 minuter gick, 25 minuter gick. Jag började bli otålig och frusen. Plötsligt ser jag något som saktar in, men det ser för litet ut för att vara bärgaren. Bilen tänder helljusen i min backspegel och sätter på blåljusen. =Polisen.
Två snälla själar som frågade om allt var okej och om jag skulle få hjälp. Det skulle jag ju, så det var inget mer för dom att göra där. Hade det varit något annat tillfälle så hade jag nog blivit nervös för att träffa polisen, men nu kändes det mer som jag gick på överlevnadsinstinkten eller nått, helt känslolöst.

35 minuter efter att jag ringt kom bärgaren och hjälpte mig.
Tryckluftdrivet "fälgkors" drog lös muttrarna på två sekunder.
Tjoff så var det trasiga hjulet av. Tjoff-tjoff så var reservhjulet fast.
Slänga in hjulet i bagagen, skriva lite papper med bärgarkillen och sen var det klart.
1 timme och 1 kvart efter "olyckan" var jag iväg igen. På "stappliga ben", men iväg var jag.

Resten av resan mot Skara gick i 60 på ett gammalt reservhjul som drog bilen lite åt höger hela tiden. Dessutom var det lite snöfall hela vägen, och eftersom reservhjulet är odubbat blev det lite extra halkigt.
Kvart över två ungefär var jag till slut nere i Skara. Trött, frusen, törstig och kissnödig och en katt med samma inställning.

Äntligen kunde jag krypa ner under mitt varma täcke. Efter en resa som tagit 4,25 timmar, istället för 2,3 som den tar i normala fall...

Stort tack till pappa och Assistanskåren!!! Räddaren i nöden!


Nu måste man bara lösa hur tusan jag ska ta mig IFRÅN Skara, utan att behöva köra i 60 hela vägen...