Ibland funderar jag på hur hög min tröskel till utbrändhet är. Hur mycket klarar jag? Kommer jag känna av när det är på gång eller kommer jag bara vakna en morgon och vara utbränd bara sådär?
Hur mycket stress klarar jag av men samtidigt kunna vara trevlig mot kunder?

Idag är en sån dag som jag funderat lite extra på det.
Sommartid. Många sjuka patienter. Många patienters hussar och mattar som har semester.
Många djursjukvårdare som har semester.
Summan av ekvationen blir lätt för lite personal och för mycket att göra.
Idag stod jag i receptionen första delen av mitt arbetspass. Från att jag kom dit tills min lunch började var det i princip konstant 10-15 pers i kön.
Antingen skulle dom in till veterinären, eller så kom dom ut från veterinären och skulle betala, eller så svängde dom bara förbi för att passa på att köpa lite mat.
Som om det inte vore tillräckligt, så tog dessutom rummen slut. Veterinärerna stod och stampade, men kunde inte göra speciellt mycket åt det. Sakerna tar ju den tid dom tar.

Man kan nästan inte göra annat än att skratta åt eländet. Ett väldigt långsamt och sarkastiskt skratt.
Ha   Ha   Ha.


Dagar som den här tackar jag min lyckliga stjärna att jag har Morgan. Hans stora ögon och charmiga mjauanden gör att jag varvar ner på nolltid.
Och igår, när jag låg i sängen och storgrät för att en bok hade slutat precis så lyckligt som jag ville att den skulle sluta (...) så hoppade han upp i sängen, la sig så nära mig han bara kunde och spann.
Då grät jag en skvätt till... <3