Omplaceringstankar

Jag har nog skrivit om det förr tror jag.
I samband med mina inlägg om förehållandet mellan Morgan och O'Malley.
Morgan som var Kungen. Som härskade över hela lägenheten, sängen, soffan, alla mattor och alla fönster.
Och framförallt, den fria tillgången på mat.
Inte mat tre gånger om dagen, utan mat närhelst han ville. En kula då och då, precis enligt magens önskemål.
Sen kom vilddjuret. Rebellen. Utmanaren till tronen.
Helt plötsligt var inte alla fönster och mattor Morgans längre.
En rödspräcklig sak hade på något vis lyckats ta sig in i lägenheten.

Men jag blev ju så kär när O'Malley kom till kliniken.
Mager och tufsig och sjuk i ena ögat.
Men så söt, och så underbart gosig.
Stod och mjölktrampade i buren så fort man bara tittade på honom.
Det tog inte många dagar innan jag bestämde mig för att ta hand om honom.
Ögat lagades och kulorna knipsades.
Morgan och O'Malley accepterade varandra.

Sen blev O'Malley frisk och stygnfri, och tratten åkte av.
Då vaknade rebellen.

Och första gången jag tog med honom hem till mamma och pappa.
Så gosig, det var nästan inga tveksamheter alls.
O'Malley bestämde sig tidigt för att det var helt OK att gosa med dom här människorna också.
Sen travade Bullen in genom dörren.
Och det tog inte många sekunder innan O'Malley uppfattat honom, och då brakade helvetet lös.
Bullen, rädd och ilsk, sprang iväg för att gömma sig, och O'Malley, troligtvis lika rädd och ilsk, efter för att slåss.
Och bror min efter för att rädda Bullen, vilket slutade med att brorsan hade ett tjusigt bett över handen som blödde och svullnade efter O'Malleys vassa tänder.

Redan då funderade jag på att ge upp, men av någon anledning ville jag försöka ett tag till.
Och försökt har vi gjort.
Vissa stunder är det inga som helst problem.
Morgan och O'Malley ligger i soffan samtidigt, dom ligger i sängen samtidigt.
Nära varandra. Men vända åt olika håll.
Ett tydligt tecken på att dom egentligen inte vill ha något med varandra att göra.
Men dom vill ligga på samma mysiga ställe.
Sen kommer dagarna då matte är hemma alldeles för sällan, och understimuleringen leder till att katterna ryker ihop istället. Röda och svarta pälstussar överallt.

Och O'Malley är ju egentligen jordens mysigaste katt.
Helst av allt vill han gosa hela tiden, eller leka, eller gosa, eller leka och gosa samtidigt.
Och äta.
Katten som lärde sig hur en aktivitetsboll funkar på mindre än ett par minuter.
"För det är ju mat i den!! Jag måste göra något med den för att få ut maten!!!"
Intelligent.
Nyfiken.
Gosig.
Aktiv.

Och så häromdagen dök det upp. Det nya hemmet.
Ett hem som nyligen förlorat en kär katt.
Ett hem där O'Malley skulle bli ensamkatt, men inte i en negativ bemärkelse.
Ett hem där O'Malley skulle få ALL uppmärksamhet, och inte behöva dela den med andra katter.
Ett hem där O'Malley skulle få utforska omgivningarna ute på landet, inte behöva bo i en lägenhet.
Det perfekta hemmet.

Jag vet ju att det skulle vara för hans eget bästa. Han skulle må bra av det. Morgan skulle må bra av det.
Men under det här året som O'Malley bott hos mig har jag ju blivit mer och mer kär i honom.
Så det är svårt att släppa taget.
Jag blir som en sån där nojig matte som tänker "Men tänk om..."
"Tänk om han inte blir försäkrad, eller vaccinerad, eller får den veterinärvård som krävs ibland. Och tänk vad farligt det är att vara utekatt. Tänk om han blir påkörd, eller springer bort!"
(Så inser jag att Bullen, som ju faktiskt är min katt, men bor hos mamma och pappa varken är försäkrad eller vaccinerad, och har varit utekatt i hela sitt arton, snart nitton, år långa liv.)

Jag har bestämt mig.
Jag måste bara vänja mig vid tanken också.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0