Rallylydnadstävling.

Tja. Jag är rätt glad att jag och Elliott inte har nån mer tävling inplanerad inom den närmsta framtiden, för vi behöver träna upp vår kontakt och samspel innan vi gör nått annat tror jag.

Han kan ju momenten egentligen, men inne på banan, där matte antagligen är lite tråkigare än vanligt, och allt annat är rätt intressant är det liksom inte nån idé.

Jag var på brukshundklubben i Forshaga klockan 9 för att anmäla mig och 9:45 trodde jag att banvandringen för våran första runda skulle vara.

Visade sig att avancerad klass skulle starta i ringen innan det var dags för nybörjare, och domaren var dessutom sjuk och orkade inte döma så många ekipage i taget. Sen vet jag inte riktigt vad som tog så extremt lång tid, men vi gick iallafall våran banvandring när klockan var omkring 14.

Fyra extra timmars väntetid var inte vad jag hade räknat med och jag var allt annat än pigg när jag gick in på banan. Elliott var nog också rätt trött, efter alla intryck och att ha legat och sovit av och till i väntan på lite action.

Tror att det var vid sjätte skylten jag bröt. Elliott nosade lite för mycket på en skylt och jag kunde riktigt se hur lyfta-på-benet-och-kissa-synapserna började jobba. Så jag satte handen under magen på honom, lyfte undan honom och gick av planen istället för att låta honom kissa och förstöra för nästkommande ekipage.

"Diskvalificerad - föraren rör medvetet vid hund"

Andra starten dröjde inte alls lika länge, men jag hann fundera massvis innan. Skulle jag ens starta? Vad det någon idé eller förstör det bara ännu mer? Till slut blev jag irriterad på mig själv och tänkte att nää, har jag betalat för det så ska jag banne mig starta. Tänkte att om jag fick med mig honom så skulle jag tjoa, ta fram leksaken, bryta och belöna. Det skulle ju automatiskt innebära ännu en diskning.

Så jag lekte med honom innan start, viftade lite till med leksaken innan vi gick in på planen och sen körde vi.

Han var lite mer med, så jag kände mig mer hoppfull, andra skylten var "Sitt - spring", det tog ett tag innan jag fick honom att sätta sig ner, men när jag började springa tyckte han att det var riktigt kul. Och eftersom jag tydligen kan vara envis som synden ibland så tänkte jag att ska jag bryta, då ska han göra ett moment så jäkla snyggt att det är värt belöningen, så jag fortsatte banan och vi kom runt hela vägen.

Men jag visste att det inte skulle bli några fina poäng. Och vi slutade på 28 poäng.

 

Kvällen

Åkte till Kebab House och mötte upp Elina och Jannike (och två tjejer till som jag för närvarande inte kommer ihåg vad dom hette...). Vi beställde in mat och åt och pratade om allt möjligt.

Himla trevligt och en bra avslutning på dagen!
Jag åt en rätt med wookade äggnudlar, kyckling och en massa grönsaker, med någon slags yoghurtsås med mango chutney i. Så vansinnigt gott!!

Synd att det inte är särskilt billigt annars skulle jag vilja kunna äta ute oftare.

Åkte hem, tog en härlig kvällspromenad med Elliott och sen somnade jag väldigt gott!

Friskluft gör under för insomnandet! Speciellt när man suttit utomhus mellan kl 9 och klockan 18...

 

Söndag

Helgen har verkligen gått i hundens tecken!

Vaknade och gjorde mig iordning, fixade kaffe och fika och åkte ut med Märit och gänget till skogen.

Vi lade ut ett spår till varje hund och sen satte vi oss och fikade medans spåren la till sig.

Elliott fick börja och jösses vad fint han gick! Verkar som att han saknat att spåra och jag vart alldeles lycklig i hela kroppen hela spåret, trots att stora delar av det bestod av bergsklättning, lutande underlag och halkiga grenar att gå på. Men Elliott han gick som en klocka, hittade alla apporter utom en som han antagligen hade full fart rakt över. Så himla stolt över vad han kan. Och så himla sugen på att köra mera spår!!

Sen gick vi Ellens spår. Det var lite krångligare visade det sig. Hon hittade första och andra apporten, men sen snurrade det till sig på mitten nånstans, men till sista apporten hittade hon iallafall!

Sen tänkte vi spara lite tid, så jag fick gå med Bodil samtidigt som Märit gick med Agnes.

Tänkte att det skulle bli spännande, för Bodil är jätteduktig på att spåra men ibland väldigt studsig. Men hon gick så fint så fint. Precis lika fint som Elliott om inte ännu finare, fast med lite mer fart. Fart som mina ben inte riktigt är van vid. Framförallt inte när det är stockar och stenar och halkig mossa som en ska över.

Men framåt gick vi och alla apporterna hittade vi. Jag var lite tveksam på slutet för vi var inne i en rättså tät granskog, jag fick spränga mig igenom kvistarna och hade barr överallt, men plötsligt var vi framme vid slutapporten!

Har nog aldrig varit så trött efter ett spår tidigare, men riktigt roligt var det!
Sen åkte vi hem till Märit, åt vegetariska burgare med rostbröd istället för hamburgerbröd (supergott faktiskt!) och pommes.

När maten hade landat i magen tog vi varsin pensel och gick ut och målade Märits grind, hehe.

Och sen efter ett tag så åkte jag hem. Tog en snabbis inom affären och nu sitter jag hemma i soffan.

Har precis korrekturläst hemtentan och skickat in den så att den är klar.

Ska belöna mig själv med att titta på lite tv en stund, sen ska jag plocka ihop lite tvätt för imorgon har jag tvättstugan i några timmar. Sen får det bli kvällspromenad med Elliott och sen ska jag sova jättegott igen!!

 

Gonatt!

En ska inte ropa hej förrän en är över bäcken. Men en kan ju få börja vinka lite iallafall. :)

 

"Vi är intresserade av dig" fick jag veta idag, så jag blev alldeles glad och pirrig.

Ska bli spännande att se vart det här tar vägen.

Jag hoppas och håller tummarna iallafall.

 

Idag har jag suttit med hemtentan, sen tog jag en paus och åkte ut i skogen med Märit och hundarna.

Tränade lite kontakt och rally med Märits hundar som störning. Det gick ganska bra iallafall och en liten stund tränade vi utan koppel också. Det gick också bra, fast inte lika länge...

Elliott var väldigt sprallig och fick fnatt ett par tre gånger, jag tappade räkningen till slut.

Samtidigt som jag tycker att det är irriterande att han springer runt som en stolle och inte lyssnar när jag ropar så tycker jag att det är så kul att se när han springer och hela hans kropp bara utstrålar glädje och stollighet...

Men, med lite övning så kanske han både kan stolla sig och lyssna när jag ropar.

Han verkar ju dock vara en sån där sort som inte tar åt sig om man blir arg. Vilket är både bra och dåligt.

 

Efteråt åkte vi till IKEA och åt middag och kikade runt lite. Jag råkade köpa ett helt gäng bra grejer. En badrumsmatta och en sån där laptopkudde som man kan ha i knäet till exempel. :)

 

Så nu sitter jag med datorn i knäet och tänkte få färdigt hemtentan så att jag kan lämna in den. Antingen hinner jag färdigt och kan lämna in den innan jag går och lägger mig. Eller så hinner jag färdigt och lämnar korrekturläsning och eventuell justering tills på söndag när jag kan göra det i lugn och ro.

 

Imorgon är det ju rallytävling igen, i Forshaga, så det kanske är bra om jag är någorlunda pigg imorrn bitti.

 

 

 

Ända sen jag fick veta vilket datum vi skulle göra mentalbeskrivning (MH) med E-kullen så har jag längtat och längtat.

Och i söndags var det äntligen dags!

Dagen innan hade jag, Märit och Elisabeth (som har Eddie) mött upp ute i skogen för att spåra med hundarna. Har ju tagit en liten spårpaus med Elliott eftersom han varit i sin egen lilla värld, men gjort ett par spårupptag med honom som gått fint.

Och spåret gick väldigt fint, han tappade bort sig ett par gånger, men hittade tillbaks, förutom sista gången, då tappade han bort sig, men vindade in slutapporten så han hittade slutet iallafall. :)

 

Sen åkte vi hem till Märit, träffade Katarina (som har Eskil) och Hanna (som har Cathla, "valparnas" mamma). Vi gick bort till pizzerian och åt mat och pratade.

Jag åt en falafeltallrik som var jättegod, men jag blev så mätt så jag trodde jag skulle spricka.
Vi betalade för oss och gick hem igen, det började bli sent och vi skulle ju upp tidigt dagen efter, så jag tackade för mig och åkte hemåt.

Tog en kvällsrunda med Elliott, gick in och kollade att allt jag skulle ha med mig på morgonen var förberett och klart och så gick jag och la mig.

Och sen låg jag och vred på mig i säkert en timme. Lite blandad nervositet och positiv pirrighet. Jag var liksom uppe i varv och kunde inte riktigt slappna av och somna.

Men till slut somnade jag iallafall för helt plötsligt var klockan sex och väckarklockan började pipa.

Det är bra att vara lite pirrig på morgonen, för då har jag inte ro att ligga och snooza. Så jag klev upp, gjorde mig iordning, gav Elliott lite frukost och sen gick vi ut och tog en ordentlig morgonpromenad.

Jag var lite nervös för att Elliott skulle kissa ner hela MH-banan, så jag gick ifrån mina vanliga principer och lät honom kissa på varenda sabla träd han ville kissa på. Det blev några gånger. Men sen verkade det tomt iallafall, så mission accomplished. :)

 

Sen åkte jag ut till Karlstad brukshundklubb där MH:t skulle hållas och gick en liten promenad till och sen gick jag upp till klubbstugan och anmälde att jag var där och stod och hängde lite tills dom andra också kom dit.

Jag och Elliott skulle starta först, så jag var lite nervös innan. Men det kändes ändå rätt bra eftersom jag varit figurant innan och vet lite hur det går till iallafall.

Så vi startade, fick gå runt publiken och fram till testledaren och säga hej. Precis som jag trodde så hälsade Elliott med hopp och studs precis som vanligt. Han tyckte att det var roligt att leka och kampade rättså bra. Inkallningen gick väl sådär, men det tog inte en evighet att få in honom iallafall.

Nästa moment, lilla bytet gick superfint. Elliott sprang med full fart mot bytet båda gångerna, första gången nosade han lite tveksamt först men andra gången tog han den direkt.

Avståndsleken gick ungefär också som jag trodde att den skulle göra. När figuranten startade och kom ut och rörde sig hade Elliott full koll, men sa inget. När jag kopplade loss honom och släppte fram honom sprang han, men stannade en bit ifrån gömslet. När figuranten började prata så började Elliott skälla och när hon kom fram och lekte så tyckte han att hon var knepig och sprang mest runt och stollade sig och skällde. Jag fick gå fram till figuranten och då kom Elliott också och tyckte att "jaha, var det en människa man kan leeeeka med! Det fattade ju'nte ja..." *hopp och studs*.

På dumpen och skramlet blev jag mycket positivt överraskad. Elliott kan ju ibland reagera lite övermycket om något plötsligt skrämmer honom, så jag trodde att han skulle hoppa en meter upp i luften och studsa därifrån, men det gjorde han inte. Dumpen backade han lite, skällde lite men sen gick han fram och nosade nästan direkt. Och skramlet brydde han sig knappt om över huvud taget. Kröp ihop en halv sekund men gick fram och nosade direkt efter.

Min lilla tuffing. ;)

 

Sen kom det mest spännande momentet. Spökena!

Elliott började skälla på dom direkt när dom visade sig, sen skällde han nästan hela tiden med lite kortare avbrott, men han befann sig mestadels vid min sida, eller strax bakom. En gång gjorde han ett kast bakåt och då ska man släppa hunden om den "försöker fly bakåt mer än kopplets längd". Han gick inte särskilt långt bakåt, men han höll sig där och skällde och väntade på att nån skulle göra nått.

Jag fick gå och ställa mig framför ena spöket och prata lite. Och då går han och luktar på det andra spöket, haha. Så då fick jag gå dit istället och ta av luvan på henne. Och så blev Elliott superglad och hälsade, sen gick jag till det andra spöket och tog av den luvan också och då blev han lika glad igen!

Människor är superkul men spöken är läskigt...

 

Sista delen, då ska man leka igen för att se om dom blivit påverkade av testet. Han var lite trött det märkte jag, men inte så värst. Han lekte inte lika energiskt men han sprang efter trasan och tog den när den kastades iväg.

Sen lekte vi med Elliotts egna trasa under två skott och sen stod vi passiva under två skott och Elliott klarade det galant. Inte en endaste reaktion, precis som jag förväntat mig.

 

Att gå MH-banan med Elliott var verkligen hur kul som helst! Nästan så att jag ville gå en gång till. :)

Men jag fick "nöja mig" med att gå med och titta på när alla andra syskon (utom ett som inte kom) gjorde sina MH:n. Och dom gick superfint dom också. Lite individuella skillnader här och där, men över lag en väldigt jämn och fin kull.

Märit, kullen och vi valpköpare fick så mycket beröm av både domaren och testledaren efteråt så jag blev alldeles tårögd.

Det var så himla kul att träffa valparna igen. Dom har blivit stora allihopa! Och extra roligt att både mamma Cathla och pappa Rocky och deras ägare också kom dit!

 

 

 

 

Allt är ju faktiskt inte mörker och elände. Igår var Elliott så duktig så han förtjänade (och fick) massor med beröm.

Jag jobbade igår och på lunchpromenaden gick jag och Elliott ut med två människor och två hundar till.

Vi har en väldigt bra skog i närheten av kliniken där det väldigt sällan är några andra människor och det är så skönt att kunna ha hundarna lösa.

Dom flesta promenader som jag varit med på har dock Elliott fått vara kopplad för att han brukar vara lite för bufflig mot dom andra hundarna, eller rättare sagt jag tror att han skulle vara det iallafall.

 

Men igår fick jag ett infall och släppte honom för att se om han kunde sköta sig.

Och se det kunde han. Han var sitt vanliga spralliga jag, hade inte riktigt koll på sig själv, men var iallafall snäll i sina lekinviter och fattade hinten när dom andra hundarna bara vände sig bort från honom. (Stackarn kommer nog aldrig få några kompisar). Så istället för att vara störig och fortsätta med lekinviterna travade han på för sig själv istället.

Sen händer ju det som jag ändå varit orolig för, vi möter en människa med en hund. Människan med hunden stannar och det gör vi också. Elliott som redan var lite före oss stannar också och skäller ett par gånger på den nya hunden. Jag ropar på honom och sätter mig ner på huk och Elliott tittar åt mitt håll, vänder om och springer tillbaks till mig som om han aldrig ens haft tanken på att göra nått annat!

 

Han är allt en liten guldklimp ibland (även om han gör sin stackars matte lite nervös).

 

 

Imorgon ska jag åka ner till Petra (en klasskompis på tandhygienistutbildningen) för vi ska åka och hålla en föreläsning om munhälsa på en omvårdnadsutbildning.

Jag hatar, hatar, HATAR att hålla muntliga föredrag. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.

På gymnasiet var det nästan så att jag började känna mig bekväm eftersom min svensk- och historielärare (samma person) ÄLSKADE att låta eleverna hålla föredrag. Så jag hade minst ett föredrag per termin då.

Men nu var det längesen.

Att prata med djurägarna på jobbet är ju inga problem, men dom är inte så många åt gången, och där har jag stenkoll på vad jag ska säga.

Men nu ska vi stå, med våran powerpointpresentation inför nästan 30 okända personer!!

 

Det ironiska är att föreläsningen handlar om muntorrhet. Vad blir man när man blir nervös? Jo, muntorr.

Måste nog ta en salivstimulerande sugtablett innan föredraget, och har gott om vatten till hands...

 

Men jag skulle väl tro att vi överlever. Människorna är ju vuxna iallafall och med största sannolikhet till majoriteten kvinnor.

Efter föreläsningen ska vi skriva ihop resultatet och förhoppningsvis bli helt klara med det som vi ska lämna in.

 

Elliott får hälsa på Märit på jobbet och hänga med henne tills jag kommer hem igen.

 

Och på tal om Elliott, för att återkoppla ännu lite mer till rubriken.

På söndag ska vi göra Mentalbeskrivning med nästan hela E-kullen. Ska bli så himla roligt men ändå ganska nervöst.

På lördag nästa vecka är det Rallytävling i Forshaga (...).

Och inom en ganska snar framtid är det dags för höft- och armbågsledsröntgen, också ett nervöst moment tills man ser hur bilderna ser ut...

 

Men nu ska jag träna lite till på min del av föreläsningen, sen får det bli en tur i mörkret med Elliott i hans nya (rosa med reflexer) sele! Och sen sooooova!

 

 

 

... det var kommentaren vi fick på första starten igår. Och det hade lika gärna kunnat vara kommentaren för andra starten också, men då fick vi "Charmig hund!" istället.

Och ja, han är en liten charmör min lille pojk. Men just nu lever han mer i sin egen lilla värld än i min värld känns det som.

Vet inte om det beror på hormoner, om det beror på att jag är stressad över skolan eller nått, om det är en kombination av det (troligtvis) eller om det är nått annat som jag inte kan komma på.

 

Frågade Nil om hon ville följa med och hålla mig sällskap och det ville hon! :) Kul att ha sällskap, annars hade det blivit väldigt lång och tråkig väntan.

Det var 23 respektive 20 startande i klasserna. Jag hade startnummer 13 respektive 15, dvs ganska mycket väntetid från banvandring tills att det var dags att starta.

Jag har inte riktigt fått kläm på vad som är rätt uppvärmning för Elliott. Om jag kör moment och belönar finns det risk att han blir trött. Och om jag leker och kampar är risken stor att han kommer börja leka och kampa med kopplet på banan, så jag testade lite olika igår, men blev ärligt talat inte mycket klokare. Inför andra starten körde jag någon slags blandning av moment och lek och glada tillrop. Lockade med kampleksaken och han fick vinna den utan större ansträngning ett par gånger och inför start kändes det bättre än inför första starten.

 

Inför första starten var jag nervös och fick en sån där äcklig nervössmak i munnen, men jag kunde ändå hantera det och trycka undan det. Men så fort jag klev över bandet in på banan så tappade jag bort Elliott och fick inte riktigt tillbaks honom.

Gräsplanen vi var på var inte en vanlig lydnadsplan, och gräset hade nog inte sett en gräsklippare på ett par veckor, högt gräs, som var nedtrampat efter alla som gått där. Grästuvor här och där. Det tog lite tid, men jag lyckades locka med mig Elliott och han utförde momenten någorlunda. Sen kom skylt nummer 9, en alldeles fantastiskt väldoftande grästuva och innan jag hunnit reagera så lyfter Elliott på benet och kissar!!! (What the fuck!! Han kissade ju precis innan vi startade!!!)

Irriterad och skamsen så gick jag rakt av banan. Att "uträtta naturbehov på banan" är förbjudet och man blir automatiskt diskvalificerad så det var inte så mycket annat att göra. Jag hade säkert fått gå klart banan och få bedömning ändå, men utan att det räknats, men med tanke på den obefintliga kontakten så kändes det inte som att det var nån idé.

 

Inför andra starten, som var efter lunch, hade jag både tagit en lunchpromenad och såg till att han kissade TVÅ gånger innan för att hoppas att det inte skulle hända igen.

Ställde mig vid start, blev inropad, hade Elliotts uppmärksamhet och gick in på banan. Det gick iallafall bättre nu, Elliott följde med och var lite mer på alerten, men näsan var i backen för det mesta. Suck.

Dessutom låg en bakomvarande oro att han skulle kissa igen, så när han började nosa för mycket så drog jag honom till mig med kopplet (eftersom glada tillrop och klapp i händerna inte räckte för att få honom till mig).

Vi kom i mål och jag kände mig någorlunda nöjd, om än lite lätt irriterad över att gräset ska lukta så himla gott.

Vid prisutdelningen hade vi fått 108 avdrag.

En hel del av avdragen var för att jag hade dragit i kopplet, jag hade räknat med det, men inte att det skulle bli så stora avdrag av det.

 

Så, lika glad för att jag lärt mig så mycket vid förra tävlingen, lika sur och less var jag efter denna tävlingen.

Känns så där lagom kul att vi ska starta dubbla starter i Forshaga om två veckor. Fördelen är ju att jag kommer ha noll förväntningar tills dess. Hur ska jag kunna lära honom att hålla fokus på mig och inte på gräset på två veckor? Det känns som att jag står handfallen och har ingen träningsmotivation heller. Tips??

 

Skjutsade hem Nil, åkte hem, satte mig i soffan, skrev en sur-status på Facebook, satte på tvn för bakgrundsljud och somnade i soffan och sov i tre timmar...

Välbehövligt, men jag var inte på mycket bättre humör efter "tuppluren".

 

Så här glada var vi innan start.

Foto: Nil

 

 

 

 

 

 

Idag är han dyr min lille prins!

 

 

 

Hade inlämning på ett arbete som jag suttit med dygnet runt (känns det som) i flera dagar. Så fort jag hade skickat in arbetet så packade jag in mig och Elliott i bilen och åkte till skogen.

Började med att gå ut ett spår för att testa spårupptag med en burk med mjukmat ungefär 20 meter efter det tänkta upptaget.

Sen gick vi en promenad. Elliott fick vara lös och skötte sig ypperligt och jag blev så glad! Lite extra stollig var han, för han har nog egentligen fått lite för lite uppmärksamhet och sysselsättning nu när jag mest suttit och pluggat.

Alla gånger jag ropade på honom kom han och fick massa god och belöning.

(Undantag från dyrheten: Förutom en gång, då hade han plötsligt växt fast i marken en liten bit från vägen, insåg att han stod och åt på något så då röt jag till och när han då lyfte blicken och tittade på mig så berömde jag och ropade "Kom då" och då övergav han "det goda" och kom galloperandes. Hade tänkt vara jätteglad och krama om honom ännu mer än vanligt när han tyckt att jag varit mer värd än "det goda".

Det blev inte så då "det goda" visade sig att det var rävbajs och jag nästan kräktes när han kom i närheten och flåsade glatt. )

Elliott fick godisregn i mossan istället, så han va nöjd ändå... Uäck.

 

Efter promenaden satte jag på honom spårselen och gick till spårupptagen. Insåg att jag lagt spåret i motvind för Elliott vindade som en tok...

Gick mot spåret och när vi kom fram till spåret tog han det klockrent båda gångerna! Första gången bakspårade han lite men vände snabbt!

Wihoo!! Glad matte!

Sist vi var ute och spårade så var han ju verkligen mer i sin egna lilla värld än i spåret så det verkar som att en liten paus gjort honom gott!

 

När vi kommit hem igen tränade jag lite rally och han va jätteduktig! Fin kontakt och följde bra med i vändningarna och satte sig rakt både vid sidan och framför nästan alla gånger!
Tävling på lördag med dubbla starter och den här gången kanske det kan gå vägen. Förhoppningsvis har jag läst på så mycket så att förarfelen jag gjorde inte kommer hända igen iallafall... :)

 

 

 

 

 

 

 

Känns som att det här är ett återkommande ämne på min blogg den senaste tiden (de senaste åren?).

Brist på motivation.

 

Varför kan det inte finnas ett recept som man rör ihop och sedan äter och på vips, så är man motiverad och kommer igång med allt man ska komma igång med.

Och tidsbrist, som egentligen inte är tidsbrist om jag bara hade disciplin nog att utnyttja tiden jag faktiskt har. Typ inte sova bort förmiddagarna och stirra ut i tomma intet på eftermiddagarna.

 

I helgen hade jag det skönt och avslappnat. Fredag och lördag var jag hemma i Billingsfors en sväng, hälsade på familjen och träffade några kusiner, gick elljusspåret med Elliott och fick provköra brorsans nya Audi (fräckt!). Var på Billingsfors Järnvägsstation och firade invigningen och nyöppnadet av det renoverade spåret.

I söndags var jag på Värmlandsnäs på Skördefest. Köpte rödbetor, blomkål, potatis, chips, röd vinbärsgele, flädersaft, lingonsylt och säkert nått mer som jag glömt. Elliott fick följa med och skötte sig faktiskt över förväntan, även om han pep och ville prata med andra hundar som också va med på marknaden.

 

I måndags skulle jag plugga. Gick helt åt skogen. Kommer inte ens ihåg vad jag gjorde av hela dagen, satt framför tvn, tittade på mina skolböcker, var ute med Elliott och tränade lite rally.

Idag har jag jobbat (wihoo!) men försov mig (inte wihoo.) och sen var jag på möte på brukshundklubben. Roligt alltihopa, men längst bak i huvudet sitter djävulsrösten som hela tiden säger "du måste plugga, du måste plugga, du måste plugga.".

Så imorgon får jag väl plugga då. Förutom att jag ska till skolan och hämta en bok, till affären och hämta ut paket och till nått annat ställe och förtidsrösta. Och skriva rent mötesanteckningarna från kvällens möte.

 

Har fått erbjudande att jobba torsdag och fredag. Har tackat ja till torsdag och ska fundera på fredagen. Jag vill ju verkligen jobba, för jag trivs som fisken i vattnet där! Och pengarna behövs. Dessutom måste jag ju passa på medans jag fortfarande behövs. Men när ska jag hinna plugga?
Får så dåligt samvete för Elliott om jag jobbar hela dagen och sen ska plugga hela kvällen. När ska han få sin kvalitetstid liksom? Nästa helg ska vi tävla igen, och helgen efter det är det dags för mentalbeskrivning, så det vore ju trevligt om relationen var på topp och Elliott inte är totalt understimulerad...

 

Kan man bli utbränd av att göra ingenting?

Vad skulle hända om man blir utbränd?

Vad händer med skolan? Jobbet? Inkomsten?

 

Hur kan man förändra sin attityd så att man har lust att plugga när man inte ens vet om man vill plugga, eller om man över huvud taget vill jobba som det man pluggar till?

 

 

 

 

Så blev det dags för min och Elliotts tävlingsdebut.

Jösses så nervös jag var. På morgonen kändes det inte så farligt, men så fort jag kom till klubben och tittade på Nybörjarbanorna då började det pirra ordentligt i magen.

Träffade Anna och Erik och vi satte upp vårat tält där vi skulle tillbringa våra pauser. Anna tävlade med Sirius i avancerad klass. Sen kom Märit och hälsade på lite, hon skulle va funktionär på tävligen.

 

Såg att ett moment som heter typ "sitt framför" fanns med alldeles för många gånger, det funkar ibland bra, ibland... inte så bra.

Däremot fanns det flera favoritmoment med också, så jag kände mig hoppfull.

 

Första starten blev ganska tidigt då vi hade startnummer 6 i ena gruppen. Gick banvandringen och domaren förklarade hur hon ville ha det. Gick banan ett par gånger till och blev mer och mer kissnödig för varje steg. Gick och nervöskissade men var nog nästan lika kissnödig efteråt... Suck.

 

Hämtade Elliott från tältet, värmde upp lite och matade honom med lite korv så att han skulle veta vad som väntade efteråt.

Ställde mig utanför banan och väntade på att bli inropad. Nervositeten steg och det märkte Elliott och plötsligt var gräset mycket mer intressant än matte. Domaren ropade in oss och jag försökte samla ihop oss. Visste inte riktigt om jag kunde samla ihop oss hur länge som helst eller inte, så jag stressade nog in på banan lite för tidigt egentligen.

När jag gick över bandet var det som att nervositeten hittade ännu ett steg högre upp på skalan. Darrade som ett asplöv och glömde nästan bort att jag hade en hund bredvid mig. Dessutom glömde jag bort att vara glad och berömma min vovve som gjorde det han tyckte var säkrast. Nosade i gräset och försökte att inte bry sig så mycket om den där konstiga personen som höll i kopplet.

Vi tog oss igenom banan iallafall, och i efterhand så var det roligt även om det var väldigt nervöst och Elliott gick i sin egen lilla värld ibland. Men då och då fick jag kontakt med honom och några av momenten gjorde han jättefint!

 

Efter målskylten slappnade hela kroppen av och när jag klivit över bandet som var gränsen till banan busade jag ordentligt med Elliott och gav honom en hel näve korv. Å då var matte mycket roligare igen.

 

Den andra starten blev efter lunch, då hade vi startnummer 50.

Jag försökte intala mig att det inte var något att vara nervös för. Konstigt nog glömde jag bort att det stod folk utanför och tittade på oss, men det räckte tydligen att domarn gjorde det.

Inför andra starten övade vi lite mer på momenten, jag körde lite klicker, busade med en leksak och belönade kontakt om och om igen.

Innan vi gick in på banan hade vi ganska bra kontakt och det gick mycket bättre denna gången. Jag tvingade mig själv att inte dra i kopplet utan istället locka med mig honom med glädje, pussljud och klapp i händerna. Elliott var mycket mer med (även om gräset fortfarande luktade rätt gott) och när jag gick förbi målskylten den här gången var jag superglad, och Elliott fick massor med korv och bus!

 

Längtade till prisutdelningen för att se hur det hade gått
.Poängmässigt gick det väl inte riktigt så bra som jag hade hoppats.

Maxpoäng är 100 poäng och för varje fel man gör så får man avdrag, olika mycket beroende på hur stort felet blivit.

Första rundan fick vi 7 poäng för. Haha! :)

Många avdrag för egna småmissar, sträck koppel, nosande och bristande samarbete.

Andra rundan gick betydligt bätte, 41 poäng! Vilken upphämtning på bara några timmar!

Tyvärr krävs ju dock 70 poäng för att få ett kvalificerande resultat. När man fått tre kvalificerande resultat får man en titel.

 

Nu idag har jag suttit och tittat lite närmare på protokollen och banskisserna och då inser jag att jag inte fått ett enda avdrag på "sitt framför"-momenten! Så trots att jag inte tyckte att dom gick bra, blev det ändå full pott på dem!

De flesta avdragen var för nosade och bristande samarbete, en del avdrag var för sträckt koppel och några förarfel. Fick 20 minus på första starten för att jag inte hade någon ordentlig tempoändring. Och i vändningarna har jag fått avdrag, troligtvis för att jag stannat upp i svängarna när jag inte fått med mig Elliott.

Men alla avdrag är sånt som går att fixa till med lite övning, så nu är motivationen på topp igen!

 

20:e september är det på't igen. Då ska vi starta två starter på Skutberget, ska bli spännande att se hur det går.

Sen får vi se vad det blir, har inte anmält mig till någon mer tävling än så länge, men det kommer nog!

 

(Bilder kommer så småningom)

 

Idag har jag varit tävlingssekreterare på lydnadstävlingen på Hammarö BK.

Det var himla trevligt. Det ösregnade när jag åkte hemifrån så jag vart lite fundersam. Men tävligen kördes som om det hade varit vilket väder som helst, och det verkade funka rätt bra även om en del hundar inte verkade vara överförtjusta i ösregn.

Elit och klass 3 fick stå ut med regnet, efter att jag satt ihop resultaten blev det prisutdelning och sen klarnade det upp, så klass 2 och 1 fick ganska fint väder, men med väldigt mycket vatten på planen.

Efter ytterligare resultaträkning och prisutdelning var tävligen färdig.

 

Under tiden som klass 2 och 1 körde så passade jag på att vara åskådare och det var kul att se alla olika hundar. Dom var rätt olika allihop, med olika tempo och sådär, men alla va duktiga.

 

Efter tävlingen passade jag på att utnyttja dofterna från den vältrampade appellplanen och gick dit en sväng med Elliott och tränade lite. Och det gick fantastiskt bra. Inte särskilt mycket nosande och bra kontakt med mig hade han.

Det var annat än rallyträningen jag va på tidigare i veckan. Då nosade, nosade och nosade han och hade jag gått av planen och åkt hem hade han nog fortfarande stått kvar där och nosat.

Funderar på om det kan ha med gräsets längd att göra också. På rallyträningen var gräset väldigt långt (annan brukshundklubb) men idag var gräset kort. Långt gräs kan man ju beta av också... Nom nom.

 

Men idag gick det som sagt bra. Om en vecka ska vi göra våran tävlingsdebut jag och Elliott.

Rallylydnad på Karlstad Brukshundklubb. Det ska bli spännande att se hur det går.

Får bli lite träning under veckan, hur mycket jag nu kan hinna med.

På måndag börjar skolan igen och vi ska vara där måndag, tisdag, onsdag. Skönt med en kortvecka iallafall, får väl se vad det är för kurser som drar igång. På papperet verkar det vara kurser som inte alls är saker jag tycker är intressant. Förhoppningsvis kan det ändras på.

 

Men, nu ska jag försöka få i mig lite mat. Åt lunch på klubben efter tävligen men nu börjar magen skrika efter mat igen.

Just nu sitter jag och lyssnar på lite musik (Ed Sheeran) och är fascinerad över att jag inte redan slocknat på soffan.

Hela dagen (i princip) har spenderats i skogen, och stora mängder frisk luft brukar göra mig vansinnigt trött.

 

Idag har jag varit med på patrullhundskursen som Märit går med Bodil. Det var både roligt och intressant, även fast jag inte såg allt dom gjorde med hundarna.

Först fick dom lägga personspår till varandra, och medans dom gjorde det så "vallade" instruktören, jag och Elliott den så kallade patrullstigen och lade ut föremål som hundarna skulle känna doften av och markera när dom gick förbi.

Att "valla" betyder i det här fallet "smitta ner stigen med våra dofter så att den inte är orörd när första hunden kommer dit för då blir det orättvist" typ. Be mig inte förklara närmre för det kan jag inte i dagsläget.

Vi hittade även ett ställe där jag skulle gömma mig och vara ljudfigurant.

Som ljudfigurant fick jag i uppgift att när hundarna närmade sig en viss punkt på patrullstigen så skulle jag börja gå väldigt ljudligt i gruset. När hunden hör mig markerar den att den hört något, och sen är tanken att hunden ska leda föraren mot ljudet, när hunden närmare figuranten (mig) och fokuserad på ljudet släpper föraren hunden och springer fram till figuranten. Framme hos mig var det kamplek och sedan godisbelöning.

Himla roligt att se hur olika hundar funkar olika och kampar olika, och hur några av hundarna tyckte att figuranten va jätteläskig för det var en ny person, så jag blev till och med utskälld en gång, bokstavligt talat. :)

Förarna verkade nöjda och jag var också nöjd, även om det blev en del dötid mellan hundarna. Tror jag satt i trekvart nästan och väntade mellan den näst sista och den sista hunden.

Men tänker inte klaga. Vädret var perfekt och jag varierade mellan att bara sitta och njuta av solen och att gå i skogen intill och äta blåbär.

 

Efter patrullstigen fick alla hundarna gå spåren som lagts ut på förmiddagen och sen var det även basträning.

Allt låter rätt konstigt för en som inte sett det eller varit med. Tanken är väl i princip att hundarna och dess förare ska vara ett slags hjälpmedel för militären till exempel vid krig. Hundarna kan bevaka olika ställen till exempel och hålla utkik efter fiender. De kan spåra fiender och använda lukt- och hörselsinnen för att hitta fienden innan fienden hittar oss. Typ.

Krig är ju kanske inte särskilt aktuellt här iallafall, men ändå. Patrullhund är en gren inom brukstävling också, så skulle det inte bli krig på riktigt så får man öva på "riktiga" situationer ändå.

 

Tanken är att Elliott också ska bli patrullhund/tjänstehund när han blir stor. Får se när nästa kurs ska gå. :)

Instruktören idag tipsade om att det är bra att ha bra koll på spårning och brukslydnad innan så behöver man inte lära hunden så många saker samtidigt, så vi satsar nog på det först iallafall och så får vi se när vi hinner bli patrullhundsekipage.

Innan Elliott får bli patrullhund måste jag bli godkänd hundförare av Fö rsvarsmakten också, och där ingår bland annat ett konditionstest.......

 

Efter patrullhundskursen åkte jag och Märit till en annan del av skogen och la spår till blondinerna också som inte fått göra särskilt mycket under dagen. Medans spåren fick ligga till sig åkte vi in till Molkom och åt mat på en pizzeria. Blev en västkustsalllad med räkor, kräftstjärtar och "krabba" till mig, himla gott. Och sånt där gott pizzabröd med ost inuti! <3

 

Sen åkte vi tillbaks till skogen och gick spåren. Det märktes att den här värmen och torkan inte riktigt är bra att spåra i. Alla hundarna missade en eller två apporter var.

Elliott gick ganska bra, han snurrade lite och gick lite slalom, men i stort sett gick det väldigt bra för att vara första spåret sen i våras nån gång. Tre apporter hittade han och markerade, två apporter var han iallafall i närheten av men missade dom så Märit som gick efter fick plocka upp dem istället.

 

När vi spårat färdigt åkte vi till Markenbaden och badade. Lite "kyligt" i vattnet, men riktigt skönt att få svalka av sig och simma runt lite.

 

En blöt Elliplutt. Riktigt duktig på att simma är han! :)

Foto: Märit

 

 

 

 

 

Hade en riktigt trevlig dag igår!

Började dagen med att dammsuga... Det är ju inte så himla roligt, men det blev ju rent och fint iallafall. :)

Sen packade jag in Elliott och mig själv i bilen och åkte mot Grums. Väl där mötte jag upp mamma, pappa och Peter och vi åkte vidare mot Värmskog.

Vad gör man i Värmskog? Jo, där äter man räkmacka såklart.

En räkmacka med stört mycket räkor. Ryktet säger att det är 300g räkor på mackan. Eller "på" mackan är fel ordval. Snarare både på och runtomkring.

Titta bara...

 

 

Blev så mätt att jag nästan fick ont i magen. Elliott fick äta upp dom sista räkorna för dom orkade jag inte pilla i mig.

Vi satt kvar där en timme, njöt av solskenet. Elliott fick blöt ner benen lite i sjön och apportera en pinne ute i vattnet. Det tyckte han var roligt. Tror jag iallafall, han sa inget annat. :)

När räkmackan hade sjunkit tillräckligt mycket så blev det kaffe och mjukglass också. Mmmm.

 

Efter det åkte vi vidare till LM Ericsson-muséet. Han som grundade telefonföretaget Ericsson. Jag och Elliott var inte så himla intresserade, så vi strosade runt i trädgården istället för att gå in och titta på dom gamla telefonerna. Det var skönt det också. Vi tog tillfället i akt att ligga på gräset och slappa en liten stund också. Välbehövligt efter alla räkorna.

 

Sen åkte vi hem till lägenheten. Pappa och Peter skulle åka och handla, men jag och mamma åkte till lägenheten. Jag fick ett ryck och bakade skrädmjölsdrömmar och fröknäcke bara för att vi skulle ha något gott att äta till eftermiddagskaffet.

Mamma fick ett eget ryck och vattnade blommor och städade badrummet... Fick en liten pik om att jag kanske borde städat badrummet för rätt länge sen...

Är iallafall glad att jag har plastmatta och inte kakel. Utsprätt kattsand och översvämning i duschavloppet är en väldigt dålig kombination som leder till en matta av lera på halva golvet, särskilt i svåråtkomliga vrår.

 

Efter kaffe och nybakt fika åkte vi in till stan för att titta på Sound of Music på Scalateatern.

Det var så bra och så fint. Alla va så himla duktiga på att sjunga så mitt blödiga jag blev alldeles rörd och tårögd.

Ovant att höra alla sångerna på svenska istället för på engelska, men det gjorde faktiskt inget. Det blir mer "verkligt" när man hör sånger på svenska känns det som.

Helt fantastiskt. Rekommenderas verkligen om musikaler är din grej.

 

Klara Nilsson, som har huvudrollen som Maria, har en helt underbar röst. Så klar och frisk, tydlig och genomträngande (på ett bra sätt).

Å barnen, så samspelta och välrepeterade så att man nästan trodde att de var syskon på riktigt.

Å så Kaptenen. Stel, hemsk och tråkig, ända tills man får veta att allt det där är en fasad som skapats utifrån sorg. Klyschigt kanske, men ändå en sådan sak som kramar om mitt hjärta.

 

 

Bara för att göra dagen komplett åt vi mat på Max efter musikalen. Sen åkte resten av famijlen hem till Billingsfors igen medans jag åkte hem och lade mig i sängen och blev attackerad av en övergosig Elliott.

 

Bonusbild.

En mur i närheten av lägenheten där Elliott får träna på att hoppa upp och bli nerlyft lite då och då. :)

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag och Elliott varit ute på Bomstad-Baden och badat, plaskat och simmat, och Elliott har även fått "fiska" lite korv.

Jag tog en liten risk och tog med mig mobilen ut i vattnet för att få lite kort på spektaklet och det gick fint. Mobilen slapp bada. Tyvärr missade jag byxfickan senare på dagen och mobilen åkte med glaset före rakt ner i asfalten. Vid första anblicken verkade det ha gått bra, bara några nya småsprickor i ena kanten, men några minuter senare visade det sig att den inte överlevt fallet. Med snygga mörka dimslöjor över hela skärmen verkar displayen har fått sig en knäck och mobilen är körd. Riktigt jäkla irriterande. Mobilen är inte ens ett år gammal och i dagsläget har jag verkligen inte råd att köpa någon ny telefon. Suck. Så tillsvidare får jag överleva med att gå tillbaka till min gamla minitelefon och hoppas att jag inte får spunk på den, det fanns ju en anledning till att jag bytte liksom...

 

Här kommer bilderna på Elliott iallafall, att titta på honom gör mobilförlusten lite lättare att ta. :)

 

 

 

 

Idag har det varit full fart på jobbet. Och varmt som tusan. Trettio grader utomhus och tjugofem grader inomhus.

Och inne på röntgenrummet vill jag inte veta hur varmt det var, speciellt inte under blyförklädet som jag hade på mig i nästan två timmar efter lunch.

 

Tre patienter röntgade jag, varav två stycken var höft- och armbågsledsröntgenbilder till SKK.

Var lite smånervös innan, för bilderna är ju otroligt viktiga för hundarnas ägare och det känns som att man har rätt stor press på sig på att ta en så bra bild som möjligt och som ger ett rättvisande resultat.

Behövde dock inte tvivla på mig så mycket som jag gjorde. Tekniken satt tydligen kvar i muskelminnet, och även om det blev omtag på första patienten så lyckades jag på första försöket med andra patienten.

Wihoo!

 

"Nackdelen" med att ta HD/ED-bilder (som det kallas) är att jag blir så jäkla nyfiken på hur Elliott ser ut där inuti.

Han har ju fyllt ett år, så jag får röntga honom när som helst om jag vill. Men samtidigt rekommenderar man att vänta till 18 månaders ålder på storväxta raser.

Elliott ligger nog lite på gränsen till vad som räknas som "storväxt", men han är ändå såpass gänglig, långbent och valpig i kroppen fortfarande, så jag lär nog vänta ett par månader iallafall.

Men ändå så är jag så fruktansvärt nyfiken.

Helst av allt skulle jag vilja slänga upp honom på röntgenbordet och ta en inofficiell bild bara för att stilla min egen nyfikenhet.

Vem vet, är det lugnt på jobbet någon dag så kanske det blir av.

 

 

 

I söndags fyllde Elliott och resten av hans syskon 1 år!

Förstår inte att tiden har gått så fort. För ett år sedan satt jag hemma hos Märit större delen av min lediga tid och bara tittade på dom underbara valparna och funderade och funderade på om någon av dem skulle bli min.

Till slut bestämde jag mig och "Blå" blev "Elliott" - med två L och två T.

 

 

Tänk att den där lilla runda blonda pojken som inte ens vägde ett halv kilo när han föddes numera är en långbent 30-kilos hund!

Elliott fick fira sin födelsedag med burkmat till frukost. Gissa om han var nöjd!

Dagen efter fick han sin födelsedagspresent i form av sin 1-årsvaccination, hehe.

 

 

 

 

 

 

 

Sitter här hemma med tårar i ögonen.

 

Jag har länge vetat att den här dagen nån gång skulle komma, men ändå är jag inte redo för det. Jag visste att jag någon morgon skulle vakna av att mamma eller pappa ringde och sa "Bullen är dålig".

22 år är en anmärkningsvärd ålder. Att ha fått vara frisk så länge är fantastiskt.

Bullen har fått ha ett underbart kattliv, men idag ville hans kropp inte vara med mer.

I 22 år har han varit min allra bästa vän. En lekkamrat, någon att mysa med på kvällarna, någon att prata med och någon att gråta hos. Någon att få klappa och klia bakom öronen.

Innan jag ens började skolan fanns han hos mig och att han inte ska sitta i fönstret och kika nästa gång jag kommer hem till Billingsfors känns overkligt.

Hans mjuka päls, hans fina ögon som ser ända in i själen på en. Dom tilltufsade öronen och den vita svanstippen. De gulliga hälsningsljuden när man kom in genom dörren.

Små kännetecken som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

Mamma och pappa kom till Karlstad med honom i förmiddags och bästa Martin kunde hjälpa honom över till andra sidan. Några sekunder bara och sen såg man hur hela hans kropp bara slappnade av och han tog det där sista djupa andetaget innan hela världen blev stilla.

 

 

Nu har mamma och pappa åkt hem igen och jag omger mig av och söker tröst hos mina fantastiska djur.

 

 

 

Ligger på mage i sängen, med datorn på nattduksbordet och en varm å go hund vilandes i knävecken. Elliott verkar helslut, men när är han inte det när det är läggdags? Efter skolan idag var jag på brukshundsklubben för att gå på medlemsmöte. Innan mötet så körde jag lite lydnadsträning, både fotgående, inkallning, hopp över hinder och lite balans på ett agilityhinder som jag inte vet vad det heter och inte orkar googla just nu. Elliott va jätteduktig och gjorde som jag sa nästan alla gånger. En gång fick jag till och med till någon slags "inkallning med ställande" men det var inte riktigt meningen, bådar ju gott inför framtiden, måste bara lära Elliott att handtecknet jag råkade, men inte riktigt menade, att göra faktiskt betyder "stanna och stå kvar". Efter mötet körde vi lite mer lydnad tillsammans med Märit och gänget, men då gick det inte riktigt med samma fokus. Antar att en kombination av trötthet, bomull i öronen och korvlukt blev lite för mycket i hans hjärna. Mattes godis var ju dessutom inte korv, så då blev det inte riktigt värt att göra nått vettigt annat än att gå runt i det blöta gräset och nosa...

 

I övrigt kör vi sista perioden i skolan nu, sen blir det sommarlov! Och därmed sommarjobb! Wihoo!

 

I måndags började vi igen med patientveckor och vi ska vara i skolan i tre veckor, så snart en vecka avklarad.

Tyvärr har jag bara haft en patient denna veckan, av tre möjliga. Idag hade patienten glömt bort tiden och i måndags hade det blivit något krångel med bokningen så patienten trodde att han fått tid på tisdagen. Men igår hade jag en patient iallafall som jag tror att jag lärde mig en del av.

På fredag är vi lediga och imorgon har vi examination.

Det är en lite spännande form av examination som jag inte är helt bekväm med. Salstentor är liksom min grej...

Denna gång ska vi istället genomföra ett patientmöte, fast patienten är en klasskamrat, och dokumentera vår kommunikation med patienten genom att filmas.

Alla som tycker om att bli filmade och sedan titta på filmen och se sig själv, höra sin inspelade röst som låter jättekonstig. Det finns en anledning till att jag inte följt min fars fotspår och blivit amatörskådespelare...

Inte nog med det, vi ska dessutom göra en reflektion av inspelningen, vilket innebär att man antagligen behöver titta igenom filmen ett antal gånger och SEN ska vi ha seminarium och visa upp filmen inför en lite grupp klasskamrater och lärare.

Men, jag intalar mig själv, att alla kommer vara precis lika nervösa inför seminariet så att man kommer inte tänka så mycket på dom andras filmer. Typ.

 

Nää, nu är klockan faktiskt över midnatt och jag ska upp om typ sex timmar, så hög tid att sova annars kommer jag snart lida av sömnbrist.

Veckan blev visst inte riktigt så hemsk som jag trott.

Jag har haft tre egna patienter och fått träna på att både ta tandsten, polera tänder och framför allt P R A T A.

Jag tror att jag kommer bli expert på att prata och ställa konstiga öppna frågor som tvingar folk att tänka innan dom svarar. (Det vill säga en sån där irriterande människa.)

Hur tänker du nu? Hur upplever du den här situationen? Hur upplever du din munhälsa?

 

Våra handledare påminner oss ständigt att vi alltid ska följa munhälsovårdsprocessen, men ibland är det svårt. Man vill liksom väldigt gärna hoppa över all planering och bara ta bort den där tandstenen som sitter fast på tänderna och liksom flinar åt mig.

Men det är dom det är. Datainsamling först, sen diagnos, sen planering tillsammans med patienten och SEN kan man börja greja i munnen.

Två av mina patienter hade dock redan kommit ganska långt i sina processer så det var därför jag gick göra saker. Annars hade jag fått prata ännu mer...

 

Och den andra kursen har vi redan skickat in ett grupparbete, ett annat grupparbete är halvklart och det sista grupparbetet verkar inte vara alltför blodigt.

 

Dessutom fick jag resultatet från tentan jag gjorde häromveckan. "Nättentan", där man fick sitta hemma och skriva tentan men ändå hade tidspress. (Kommer inte ihåg om jag skrivit om den här...)

Tyckte ju att jag hade fått ihop bra svar iallafall, men kunde inte riktigt känna om det var rätt. Men det var det tydligen och jag lyckades skrapa ihop ytterligare ett VG.

Fattar inte riktigt hur jag lyckas när jag är så omotiverad...

 

Nu börjar det dock bli hög tid att sova. Imorgon klockan 7 ska jag befinna mig på brukshundsklubben för att vara med på en mentalbeskrivning. Och efter mentalbeskrivningen ska jag åka hem till mamma och pappa!!

Japp, nu jäklar är jag på gång.

 

I söndags och onsdags åkte jag och Märit till Hällefors för att vara med på en utbildning för att bli figurant till MH (Mentalbeskrivning Hund).

Vi fick lära oss lite olika bakom kulisserna-arbete som man gör under testerna. Bland annat fick vi klä ut oss till spöken, dra en kätting över en korrugerad plåt, rycka upp en blå overall ur marken och leka avståndslek (både med och utan hund). Man känner sig lite fånig när man leker avståndslek utan hund eller när hunden inte vill komma till en. Hoppar och tjoar och ropar "kom då, kom då, kom hit och lek med mig, tjoho!" och hunden bara står där fyrtio meter bort och tittar på en som att man är lite tokig i huvudet...

 

Vi skötte oss tydligen iallafall, för igår fick jag mail om att vi hade gjort succé på kursen. :)

Är väl säkrast att göra så när man råkar avslöja att man aldrig har sett ett MH tidigare... he. he. he.

 

Och i torsdags gjorde jag det teoretiska provet för att bli tävlingssekreterare. Provet gick bra, men det var några frågor jag missade lite på. 75% krävdes för godkänt så lite smånervös blev jag allt, men fick mail idag om att jag hade klarat mig!

Bara att vänta tills i maj då det är dags för det praktiska provet och sen är jag auktoriserad tävlingssekreterare och får hjälpa till med sånt också.

Tyvärr är sånt här arbete ju "bara" roligt, givande och lärorikt men innebär inga tillskott i plånboken, förutom om man är figurant på någon annan klubb än hemmaklubben.

Förra veckan började läsårets två sista kurser. En klinisk kurs där vi för första gången ska få träffa riktiga patienter istället för att öva på varandra, samt en teoretisk kurs om forskning och statistik.

Båda kurserna känns ungefär lika tjoho. Eller inte.

Jag vet inte om det märks (...) men jag är inte så där jättetaggad på min utbildning direkt.

På onsdag nästa vecka ska jag ha min första riktiga patient och lite då och då, när jag tänker på det, är jag så nervös att jag helst skulle vilja gå och spy.

Men jag antar att det är nu det gäller. Det är nu jag kommer få veta om det här är något för mig eller inte. Eller om det börjar bli dags att se sig om efter ett jobb som inte tar slut efter semestermånaderna.

 

Den andra kursen är ju hyfsat intressant iallafall. Att läsa forskningsrapporter kan vara rätt kul om dom handlar om någonting intressant. Statistik är ju sådär dock. Vi slapp läsa den kursen i Skara eftersom utbildningen inte var treårig dock, men nu kommer jag visst inte ifrån det.

 

Helgen har iallafall varit ganska hundfokuserad. Igår var jag och Elliott ute i skogen. Jag la två spår till honom, ett lite kortare och ett lite längre. Sen tog vi en promenad medans spåren fick ligga till sig. Vi hittade en liten badplats som var öde, så Elliott fick plaska runt lite. Hoppas att den kommer vara öde i sommar också, men jag vet inte, det låg några fritidshus i närheten, så risken är väl att det kommer vara folk där ibland.

Sen gick vi spåren. Så här i efterhand inser jag att jag nog skulle ha gått det korta spåret först. Och att jag nog antingen måste börja snitsla mina spår eller skaffa mig ett bättre minne och ett större självförtroende och lita mer på hunden som faktiskt har näsan och känner dofterna. Första apporten hittade vi utan problem, men nånstans mellan första och andra apporten gick vi vilse och gick åt motsatt håll jämfört med vart spåret skulle gå...

Efter lite virrande runt i spåret (och ett ilskeutbrott på min gps i telefonen som inte visade rätt position så det gick ju inte att hitta spåret den vägen iallafall.) så hittade vi tillbaks iallafall och fick tag i den näst sista och sista apporten. Två apporter blev dock kvar ute i skogen nånstans. :(

Sen pausade vi lite innan vi gick det korta spåret, och det gick bättre. Fyra apporter av fyra möjliga insamlade och Elliott gick jättefint. Han hittade till och med en apport som inte var våran men som låg typ ett par decimeter ifrån mitt spår... Det var skönt både för hans och mitt självförtroende tror jag, så han fick lite extra korv.

 

Efter spåren så stollade vi oss lite, tränade inkallning på längre avstånd än vanligt (vilken fart han kan få till!) och lite fritt följ med vändningar och halter. Min fina kille. När matte är glad och han är på G då känns det så sjukt bra!

 

Idag tränade vi lite skiften mellan stå och ligg för att få lite fart i läggandet. Jag vet inte riktigt vad resultatet blev dock, men det blev ju snabbare än "ja ja, en tass i taget så är jag snart nere i backen" som han brukar köra i vanliga fall. :)

Vi tränade lite mer grejer också, men jag har glömt bort vad det var. Måste nog ta och börja skriva träningsdagbok eller nått...

 

Nu sitter jag och grejar med papper och Elliott ligger mitt på golvet och sover. Har skrivit ut några vetenskapliga artiklar som dom kommande temaarbetena ska bygga på, så jag ska ta och läsa igenom dom också så fort jag skrivit klart här.