En av sakerna jag hade att berätta för familjen i fredags var följande.

 

Jag har funderat på det så länge.

Jag har ritat och ritat om.

Googlat bilder och klippt och klistrat i Paint.

Lagt undan i en låda för att låta idéerna ordna upp sig på ett undermedvetet plan.

Så i höstas när vi var i Stockholm med jobbet träffade jag en tatuerare och diskuterade mina idéer på riktigt med någon som faktiskt kunde få ut en riktig bild av det.

Några veckor senare bokade vi in ett datum och för två veckor sedan var det dags.

 

Jag hade jobbat natt och slutade klockan åtta på morgonen.

Elina kom och hämtade mig och så gav vi oss iväg mot Stockholm.

Försökte sova på vägen dit, ta igen lite förlorad sömn.

Men nervositeten gjorde att sömnen inte blev särskilt långvarig.

 

Kom fram till Bläck och så drog hela tatueringsproceduren igång.

Två timmar låg jag på mage på britsen och fokuserade på att min andning skulle vara regelbunden.

Läg och viftade på tårna och tvingade hjärnan att fokusera på dem istället för vad som hände på min rygg.

Smärtan uppfyllde, tack och lov, inte mina förväntningar.

Det är klart att det sved och gjorde ont, sticken kändes lite som den sprängande känslan när man får bedövning hos tandläkaren. Innan bedövningen börjat verka, that is.

Men fullt uthärdligt.

Och efteråt var jag så nöjd att jag nästan kunnat gråta. Kände hur jag strålade när jag gick därifrån, och varje gång jag ser eller tänker på den nu så ler jag likadant igen.

 

Den är inte klar, den ska fyllas i här och där, skuggas och eventuellt ska några detaljer färgläggas, men så här ser den ut idag!

 

 

Och jag är kär i den!