Insåg precis att jag inte skrivit någonting på (nästan) evigheter, och nu under dom är dagarna så har jag gjort massor!
Så here goes, ett inlägg per dag.

I torsdags då var jag på Karlstad Grand Prix.
Hela dagen hade det regnat, så jag var inte jättepigg på att åka dit, men en timma innan det började så slutade det regna, och istället började solen skina.
Så det fick bli en tur till Tingvalla Idrottsplats och där kikade jag på en massa friidrottare.
Bland annat Carolina Klüft, Johan Wissman och Linus Thörnblad var där och tävlade bland en hel hög andra personer.
Trevligt att kolla på, men inte alls så som jag föreställt mig.
På TV:n så har ju tv-människorna så stor koll på allt, och dom visar precis det som är intressant, dvs svenskarna, höjdhopp och sprint.
Nu var man tvungen att hålla koll på allt sånt själv.

När tävlingarna var slut hade all idrottsenergi smittat av sig på mig, så jag kände att jag var tvungen att sticka ut på en joggingtur.
Dessutom hade ju temperaturen sjunkit ordentligt och det var lite svalt och fuktigt i luften.

Så jag stack ut tillsammans med pulsklockan.
Efter att ha sprungit ganska mycket med den har jag insett att om pulsen når upp i 180 eller mer, då är jag i princip så flåsig att jag inte får luft, och är den på 170 så är det "för lätt" att springa.
Så jag bestämde mig för att springa i en takt där pulsen låg på ungefär 175.
Sagt och gjort. Jag gav mig ut på min 5,1 kilometersrunda.
Efter ett tag insåg jag att jag blev ju faktiskt inte speciellt trött.
Jag andades och benen rörde sig framåt utan problem, det kändes som jag kunde fortsätta hur länge som helst.
Och det gjorde jag.
Jag sprang hela rundan på 5,1 kilometer, förutom 100 meter på mitten som är en lång brant uppförsbacke.
Resten sprang jag! Och jag fattar fortfarande inte riktigt hur det gick till.
Tiden blev 35,29; ett personbästa!

Helt underbart!