Chaos in space and mind

Äntligen dags för lite avslappning efter en konstig dag.

Började dagen med att försova mig och komma 40 minuter för sent till jobbet.
Startade arbets dagen med att duscha en hund med diarré.
Fortsatte arbetsdagen med att vårda ovan nämnda hund samt ett gäng till med diarré.
Känns som magsjukan går i Karlstad just nu?
På hundar that is. Håller tummarna för att det inte är ett zoonotiskt magvirus, om dom nu finns...

Förmiddagen var ganska lugn och jag hann till och med göra lite andra små nödvändiga grejer som inte hinns med annars, men efter lunch kraschade allting.
Helt plötsligt stod det tusen patienter på kö (kändes det som) och det mesta blev jätterörigt.
Hann inte klart i tid, blev kvar en timme extra och fick sen stressa hem, skutta uppför trapporna till lägenheten, slänga lite mat i katternas matskålar och sedan skutta ner till tvättstugan, och där har jag suttit dom senaste tre timmarna och lyssnat på maskinernas dunkande, skvalande och susande.
Rogivande? Njae. Bara fruktansvärt tråkigt.

Nu ska jag "bara" få in all tvätt i skåp och lådor.
Det positiva är att jag fick rent 6 maskiner.
Det negativa är att det fortfarande finns 8 maskiner som behöver tvättas.
Var kommer all tvätt ifrån?
Önskar nästan att jag hade råd att betala nån som kom hit och tvättade åt mig.



Fördelen med att dagen varit så kaosartad är att jag iallafall inte hunnit tänka på killen från i lördags.
Snacka om att älta saker, och ångra sig. Varför sa jag inte så? Varför gjorde jag inte så?
Jag vill kunna säga: "Jag tror på Ödet. Om det är meningen så kommer vi träffas igen, som av en slump, innan årsskiftet"
Men jag vet inte om jag tror på Ödet.
Jag vet inte om Ödet har hjälpt mig särskilt mycket tidigare.
HUR svårt hade det varit att fråga om hans nummer?
Jag såg honom ju till och med utanför Harrys när jag var på väg därifrån!
Varför gick jag inte fram till honom?!
Jag blir så irriterad på mig själv.
Och det värsta är att minnesbilderna är så där lagom alkolholdimmiga, så även fast jag egentligen vet hur han ser ut, så är jag rädd för att jag inte kommer känna igen honom när (om) jag ser honom igen.
Och när jag tänker på det viset, då är det som att ett skruvstäd tar tag om hela min bröstkorg och skruvar åt.

Hur blev det såhär?!!



Fick iallafall ett grymt härligt besked idag!
Min semesteransökan för mellandagarna har gått igenom och blivit godkänd!
Hoppade jämfota av lycka och sa TackTackTackTackTack!!
Norrland here I come!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0