Drömmar och mardrömmar

Vaknade flera gånger imorse. Ena gången måttligt förvirrad. Andra gången ledsen och skräckslagen.
Jag HATAR drömmar, dom verkligen nästlar sig in från det undermedvetna till verkligheten så att man inte vet vad som är sant när man vaknar.

Första gången jag vaknade var jag helt övertygad om att någon stod utanför mitt fönster och ropade mitt namn så högt dom kunde.
Jessica! Jessica! Hade jag hört flera gånger.
Den logiska delen av min hjärna insåg när jag vaknade att det inte var på riktigt. Men resten av mig hade ett väldigt starkt begär av att kolla om det faktiskt stod någon utanför.
Det gjorde det inte, varken på baksidan eller framsidan.
Utanför dörren tittade jag inte ens för skulle någon stå där ute borde dom ringt på dörrklockan...

Så jag återvände till sängen och sov en timme till.

Andra drömmen var konstig, tudelade känslor. I början var det en bra dröm. Jag var på väg hem efter en dejt, tillsammans med dejten. Vi var påväg längs trottoaren när jag såg en (helt enorm...) brandbil utanför lägenhetshuset.
En stor folksamling i närheten och jag minns att jag sa - "Det brinner nånstans på riktigt."
Sprang sista biten och när jag kom runt hörnet såg jag hur det brann bakom alla fönstren på översta våningen, däribland min lägenhet.
Känslan när jag försökte springa dit. Starka trygga armar som höll mig tillbaks och en röst som sa "Det är ingen idé. Det är försent, det finns inget du kan göra."
Paniken, ångesten när jag sjönk ihop gråtandes på marken och insåg att mina katter var borta för evigt och att jag förlorat allt jag ägde.
Vaknade med andan i halsen och var flera gånger tvungen att intala mig själv att det faktiskt bara var en dröm. Morgan låg till och med bredvid mig i sängen och bevisade att han fortfarande levde.

Varför, varför, varför ska jag alltid behöva drömma mardrömmar om att mitt hem brinner?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0