Jag hatar min nervositet.
Jag hatar min blyghet.
Jag hatar att jag är för blyg och nervös för att höra av mig.
Jag hatar att jag tycker att det är lättare att låta det rinna ut i sanden och förbli singel än att eventuellt behöva genomgå ett avvisande.

Han betyder mycket mer för mig än vad jag nog själv lyckats inse ännu.
Men kan inte han också inse det?
Har han redan insett det?
Eller tror han att han inte också är värd kärlek och lycka?
Att inte veta var vi står... Jag kommer grubbla sönder min hjärna...