En dröm.

Vaknade upp lyckligare än någonsin häromdagen.
Det kändes som att mitt hjärta höll på att växa ur bröstkorgen på mig.
 
Sökte i de kvarvarande bilderna av min dröm för att hitta anledningen.
Jag hade befunnit mig på något jättekonstigt träningsläger.
Solen sken starkt hela tiden, men inte obehaglig styrka, bara varmt och ljust och trevligt.
Kanoter uthuggna ur stockar var inblandade på något vis, ett tag tror jag vi pladdade dem över en liten sjö.
 
Men det som gjort mig så glad var de två personerna som stod på något som kunde ha liknats vid en stor scen byggd i trä.
Den ena personen var jag, den andra var Fred (eller möjligen George) Weasley...
Han hade precis friat till mig och jag hade sagt ja!
Visserligen var ringen för liten och passade bara på mitt lillfinger, men ändå.
Han stod där i solskenet, höll om mig runt midjan, log mot mig, kysste mig och så vaknade jag.
 
Varför kan inte drömmar som gör en så lycklig få pågå lite längre?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0