Sitter här hemma med tårar i ögonen.

 

Jag har länge vetat att den här dagen nån gång skulle komma, men ändå är jag inte redo för det. Jag visste att jag någon morgon skulle vakna av att mamma eller pappa ringde och sa "Bullen är dålig".

22 år är en anmärkningsvärd ålder. Att ha fått vara frisk så länge är fantastiskt.

Bullen har fått ha ett underbart kattliv, men idag ville hans kropp inte vara med mer.

I 22 år har han varit min allra bästa vän. En lekkamrat, någon att mysa med på kvällarna, någon att prata med och någon att gråta hos. Någon att få klappa och klia bakom öronen.

Innan jag ens började skolan fanns han hos mig och att han inte ska sitta i fönstret och kika nästa gång jag kommer hem till Billingsfors känns overkligt.

Hans mjuka päls, hans fina ögon som ser ända in i själen på en. Dom tilltufsade öronen och den vita svanstippen. De gulliga hälsningsljuden när man kom in genom dörren.

Små kännetecken som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

Mamma och pappa kom till Karlstad med honom i förmiddags och bästa Martin kunde hjälpa honom över till andra sidan. Några sekunder bara och sen såg man hur hela hans kropp bara slappnade av och han tog det där sista djupa andetaget innan hela världen blev stilla.

 

 

Nu har mamma och pappa åkt hem igen och jag omger mig av och söker tröst hos mina fantastiska djur.