Allt är ju faktiskt inte mörker och elände. Igår var Elliott så duktig så han förtjänade (och fick) massor med beröm.

Jag jobbade igår och på lunchpromenaden gick jag och Elliott ut med två människor och två hundar till.

Vi har en väldigt bra skog i närheten av kliniken där det väldigt sällan är några andra människor och det är så skönt att kunna ha hundarna lösa.

Dom flesta promenader som jag varit med på har dock Elliott fått vara kopplad för att han brukar vara lite för bufflig mot dom andra hundarna, eller rättare sagt jag tror att han skulle vara det iallafall.

 

Men igår fick jag ett infall och släppte honom för att se om han kunde sköta sig.

Och se det kunde han. Han var sitt vanliga spralliga jag, hade inte riktigt koll på sig själv, men var iallafall snäll i sina lekinviter och fattade hinten när dom andra hundarna bara vände sig bort från honom. (Stackarn kommer nog aldrig få några kompisar). Så istället för att vara störig och fortsätta med lekinviterna travade han på för sig själv istället.

Sen händer ju det som jag ändå varit orolig för, vi möter en människa med en hund. Människan med hunden stannar och det gör vi också. Elliott som redan var lite före oss stannar också och skäller ett par gånger på den nya hunden. Jag ropar på honom och sätter mig ner på huk och Elliott tittar åt mitt håll, vänder om och springer tillbaks till mig som om han aldrig ens haft tanken på att göra nått annat!

 

Han är allt en liten guldklimp ibland (även om han gör sin stackars matte lite nervös).