Ett avslöjande.
Åtta dagar tog det.
Från dagen då jag skrev mitt förra inlägg till dagen då jag sa upp mig från mitt jobb.
Dropparna droppade snabbt ner i den berömda bägaren och sen rann den över.
Dagarna innan jag berättade för chefen hur det låg till var nervösa dagar.
Att vara konstant illamående, så nervös att man nästan kräkas, det är ingen rolig känsla.
Men måste man så måste man, och nu räknar jag dagarna tills jag är fri.
Just nu mår jag bättre än vad jag gjort på länge.
Trots att det fortfarande är kaos och personalbrist på jobbet så kan jag leva på vetskapen att jag inte måste stå ut för evigt.
Jag måste inte fundera på hur jag ska överleva sommaren för jag ska ut på nya äventyr.
Många kanske tycker att det är vansinne att säga upp sig från en fast anställning och en fast, kanske inte jättehög men helt okej, inkomst.
Och tro mig, jag vet att det är vansinne och jag hade mer än gärna fortsatt att jobba ihop med mina underbara arbetskamrater.
Men inte på bekostnad av mig själv, min hälsa och min framtid.
Jag har "alltid" varit en person som tröstäter.
Kanske inte enorma mängder och kanske inte hela tiden.
Men då och då, tillräckligt ofta för att aldrig kunna vara så smal som jag vill vara.
Men det senaste halvåret har jag märkt förändringar hos mig själv.
Valkar som försvunnit, ytliga skelettdelar som blivit tydligare.
Något som egentligen borde göra mig glad, men som istället oroar mig eftersom jag har inte tränat på över ett halvår och jag tänker inte särskilt mycket på vad jag äter.
Och häromdagen fick jag höra att jag rasat i vikt och blivit "jättesmal".
Och när jag ställer mig på vågen har jag gått ner sju kilo sedan årsskiftet.
Hade det varit i höstas hade jag skrikit och skuttat runt av glädje, men nu blir jag mest nervös eftersom jag vet att det bara är stress som är orsaken.
Men som sagt, i och med det här beslutet har jag hittat en ljusning i livet igen.
Och det här kommer snart bli en lyckligare blogg.
In the mood for change.
Jag överlevde måndagen och tisdagen, men med nöd och näppe.
Knappt någon lunchrast. Stress och oro hela dagarna.
En timmas övertid på måndagen och tre (!!) timmar på tisdagen.
Ett riktigt helvete rent ut sagt.
Att sen få förmånen att avsluta veckan med två nattpass, åh så jag längtar.
Känn ironin strömma ut genom skärmen.
Hört rykten från personalmötet som var på jobbet idag.
Chef beter sig som ett as och får personalen i tårar.
Kan inte säga att jag är förvånad. Men jag är lite ledsen över att dom inte inser åt vilket håll dom driver sin klinik.
Jag vet inte vilka personer som läser här, men jag säger ändå följande, för jag måste få ur mig det.
Hur mycket jag än älskar mitt yrke och mina arbetskamrater, så står jag inte ut med det här.
Jag kan inte jobba på det sättet vi tvingas jobba på, med stressen (konstant överbokade trots att vi även är konstant kraftigt underbemannade), med övertiden (som vi inte blir tillfrågade om, vi bara förväntas stanna oavsett vilka planer vi kan tänkas ha för kvällen), med nattpassen, med oron att när som helst bli ivägskickade för att jobba i Kristinehamn eller Arvika.
Jag vägrar offra mig själv för den här kliniken längre. Jag tänker inte jobba ihjäl mig eller bli utbränd för den här klinikens skull.
Jag vet vilka symptomen för utbrändhet är, och jag vet att jag har några av dem redan.
Frågan är inte om jag kommer säga upp mig, frågan är inte ens när jag kommer göra det.
Frågan är vilken dag och hur ska jag ska formulera brevet jag håller på att skriva.
Söndagssummering.
Små Citroner Gula blev filmen för kvällen.
Ena vännen uteblev så det var bara jag och Jenny som slog oss ner i salongen med varsin popcornbägare.
Filmen, som tydligen är baserad på en bok - det visste jag inte, var jättegullig.
En lagom mysig, romantisk och lite gråtig svensk film.
Äkta feel-good.
Jag lyckades bekämpa tvättberget. Eller nästan iallafall.
Det gick från att vara ett enormt berg i mitten av mitt sovrum till att istället vara elva små högar lite här och var på golvet.
Återstår bara att få tag i tvättmaskinen som kan göra jobbet. Vissa dagar önskar jag verkligen att jag hade en egen maskin.
Elva maskiner liksom, det är ju minst två tvättider.
Och vart kommer alla kläder ifrån? Jag har ju aldrig nått att ha på mig.
Dags att rensa och förnya kanske?
Jag fick ett litet lass med komplimanger tidigare idag. "Du ser bra ut och är trevlig, du har alla attribut jag vill ha hos en partner".
Blev lite chockad av att se det svart på vitt. Men jag önskar bara att orden hade kunnat komma från rätt person.
Det tragiska är ju att det inte är första gången det händer heller.
Någon som jag inte är intresserad av är intresserad av mig, samtidigt som jag är intresserad av någon annan.
Är det så här mitt liv ska se ut?
Ska jag behöva stå ut med att ha "beundrare" men aldrig få den mannen jag vill ha?
Nä. Ska ägna resten av kvällen åt att varva ner och samtidigt ladda inför morgondagen. Jag har förväntningarna satta på att måndag och tisdag kommer bli två av de värsta arbetsdagarna på länge.
Tur att det finns folk där som gör mig lycklig iallafall.
g
Överladdad.
Har precis skickat in en ansökan som, om det går som det ska, komma förändra mitt liv ganska radikalt om några månader.
På ungefär samma tema har jag även uppdaterat ett gammalt dokument som jag trodde det skulle dröja många år innan jag skulle behöva använda.
Framtiden får utvisa hur livet blir, men att ta de här besluten har lyft en tyngd från mina axlar.
Jag hittat ett par ljuspunkter i livet och har stora förhoppningar på de kommande månaderna.
Ikväll ska jag på bio med Jenny och Jeanette, vet inte riktigt vad vi ska se, det blir nog lottning när vi står i kön till kassan.
Men antingen Oz eller Små Citroner Gula, blir trevligt det.
Och idag ska jag nog lyxa till det och köpa dom där svindyra popcornen också. Mmm...
I övrigt. Var visst längesen jag skrev. (igen)
Kommer knappt ihåg vad som hänt sedan dess.
- Färjestad har börjat spela slutspel iallafall, och spelat och vunnit de tre första kvartsfinalmatcherna. Imorgon är det dags igen och jag hoppas att vi kan fixa till en semifinalplats redan nu.
- Har varit ute och promenerat med en liten söt, tjock ponny. Elina har en medryttarhäst och jag fick följa med till stallet förra helgen. Himla mysigt! Är nog lite av en hästmänniska ändå. Borde åka på turridning nån gång...
- Förra helgen var jag även hemma hos Jenny, vi drack vin, åt hemmagjord pizza och kollade på Melodifestivalen. Pratade, skrattade och hittade på lite eventuella planer för framtiden. Sen sov jag över och dagen efter åt vi frukost framför skidåkning på tvn och sen åkte vi in till stan och shoppade lite.
Jag hittade ett par skitfina stövlar. Insåg dock igår att dom är vansinningt höga också, så jag vet inte riktigt när jag ska våga ha dem på mig...
- Har varit kaos på jobbet. Inget nytt egentligen, det är som det brukar. Men när 2-3 personer har influensa åt gången, och ytterligare 1-2 personer är hemma och vårdar sina sjuka barn, då är det kaos på riktigt.
Med tre-fyra sköterskor och fem-sex veterinärer på en klinik som är större än vad den borde vara, då är det mest bara jobbigt att jobba. Var hemma sjuk i torsdags, men var piggare på fredagen så jag offrade mig och gick till jobbet eftersom jag visste hur dåligt med folk det var. Det skulle jag inte ha gjort. "Jag ska bara hjälpa till lite" blev istället "Jobba 8-18 med nästan ingen lunch".
Sliten är bara förnamnet.
Nä, ska ta mig i kragen och göra lite vettigt igen. Var jätteduktig igår och diskade och gick ut med sopor och grejer. Så idag får det väl bli lite tvättsortering eller nått. Har äntligen fixat mig en tvättid nästa helg. Första på flera månader känns det som.
It's official!
En av sakerna jag hade att berätta för familjen i fredags var följande.
Jag har funderat på det så länge.
Jag har ritat och ritat om.
Googlat bilder och klippt och klistrat i Paint.
Lagt undan i en låda för att låta idéerna ordna upp sig på ett undermedvetet plan.
Så i höstas när vi var i Stockholm med jobbet träffade jag en tatuerare och diskuterade mina idéer på riktigt med någon som faktiskt kunde få ut en riktig bild av det.
Några veckor senare bokade vi in ett datum och för två veckor sedan var det dags.
Jag hade jobbat natt och slutade klockan åtta på morgonen.
Elina kom och hämtade mig och så gav vi oss iväg mot Stockholm.
Försökte sova på vägen dit, ta igen lite förlorad sömn.
Men nervositeten gjorde att sömnen inte blev särskilt långvarig.
Kom fram till Bläck och så drog hela tatueringsproceduren igång.
Två timmar låg jag på mage på britsen och fokuserade på att min andning skulle vara regelbunden.
Läg och viftade på tårna och tvingade hjärnan att fokusera på dem istället för vad som hände på min rygg.
Smärtan uppfyllde, tack och lov, inte mina förväntningar.
Det är klart att det sved och gjorde ont, sticken kändes lite som den sprängande känslan när man får bedövning hos tandläkaren. Innan bedövningen börjat verka, that is.
Men fullt uthärdligt.
Och efteråt var jag så nöjd att jag nästan kunnat gråta. Kände hur jag strålade när jag gick därifrån, och varje gång jag ser eller tänker på den nu så ler jag likadant igen.
Den är inte klar, den ska fyllas i här och där, skuggas och eventuellt ska några detaljer färgläggas, men så här ser den ut idag!
Och jag är kär i den!
Helgrapport
Slängde mig iväg in till stan efter jobbet i fredags, hoppade på tåget och hoppade av när tåget ankommit Mellerud.
Där väntade mamma, pappa och brorsan på mig utanför stationen och vi åkte vidare till Kulturbruket.
Där fick vi lyssna på Robert Wells och två (tre) killar till och deras konser "Tribute to Charlie" (Norman).
Det var himla trevligt.
Älskar ju egentligen både piano- och klassisk musik även om det inte är någon man sitter och lyssnar på dagligen.
Men RW är ju sjukt duktig, och hans följe var inte sämre dom.
Sen åkte vi hem, åt mat och satt och tjötade vid matbordet om allt och inget.
Jag tror jag pratade mest.
Har man inte varit hemma sedan jul finns det mycket att berätta och prata om.
På lördagen åkte vi till Tössestugan och åt middag. Pappa har fyllt år, så nu firade vi det lite så här i efterhand.
Brorsan hade planer för eftermiddagen, men mamma och pappa följde med mig (läs: körde mig) hem till Karlstad.
Vi drack lite kaffe, fikade lite och pappa fick sina presenter, en samlingsbox grammofonskivor med Taube-musik och en flaska Famous Grouse, med specialbeställda etiketter så att det faktiskt var en flaska "Famous Pappa" - lagrad sedan 1947.
Framåt kvällen åkte dom hem igen, och jag och min eländiga förkylning bäddade ner mig i sängen.
Somnade och vaknade klockan nio imorse.
Varför ska jag behöva vakna så tidigt när jag är ledig för??
Varför ska jag behöva vakna så tidigt när jag är ledig för??
Har iallafall varit effektiv. Gjort lite matlådor, vattnat stackars uttorkade blommor och tänkte ta en sväng med dammsugaren.
Sen får vi se hur resten av dagen utspelar sig.
Tvådagars.
Det är inte många gånger jag gjort det, festat två dagar i rad.
När jag vaknade idag insåg jag varför. Jag vaknade 14.30...
Somnade igårkväll, med mobilen i handen, i slutet av en twitterkonversation.
Vaknde förut, med katterna ståendes bredvid mig med varsin uppfodrande blick.
Frukosten är några timmar försenad.
Men så roligt jag har haft!
I fredags hade Elina och Sebastian inflyttningsfest.
Skyndade mig iväg direkt efter jobbet, fixade kläder, smink och blev bjuden på mat innan festen började.
Drack sött vin, drack konstigt vin och mousserande vin.
Drack en Rosa Pantern, delade på en Rosa Pantern.
Åt lite ostbågar.
Mycket trevligt prat och skratt, och hela kvällen satt jag bredvid en kille som jag, det senaste halvåret, trott att jag inte skulle kunna sitta bredvid.
Men det gick, jag trivdes mer än bra, jag fick en efterlängtad ursäkt och kvällen slutade lyckligt.
Att efter några månaders förnekelse tvingas inse, och erkänna för sig själv, att jag fortfarande inte släppt taget är dock en väldigt konstigt känsla. Eller en bra känsla, beroende på hur man ser det och beroende på hur framtiden utvecklas.
Vaknade på lördag morgon, trött, huvudvärk och lite småsliten.
Blev några glas vatten och en huvudvärkstablett när huvudvärken tog omtag.
Dagen var seg, en lång utdragen väntan på Färjestads match mot Linköping.
Tyvärr blev även matchen en enda lång utdragen väntan på mål.
Halvvägs in i tredje perioden kom första målet, av Linköping.
Som tur var så kunde Walle jämna till resultatet någon minut senare. En suck av lättnad.
Men sen blev det en mållös förlängning och ett strafflotteri som slutade åt fel håll.
Men en poäng är iallafall en poäng bättre än en förlust.
Efter matchen hoppade jag på bussen in till stan och mötte upp tjejerna från jobbet.
Jenny slutade i tisdags och igår var det dags att fira av henne ordentligt.
Vi hade bokat in oss på Jaguar, den nya nattklubben som befinner sig i Score's gamla lokaler.
Det var nytt och fräscht, även fast man kände igen sig lite.
Vi fick våra bord, vi fick drickan och vi fick maten. Smaskiga hamburgare med pommes.
Gissa om det var gott!? Efter att endast ha fått i mig en varmkorv med bröd och en flaska Coca Cola innan.
Underbart!
Så vi åt, vi drack, vi pratade och skrattade!
Så vi åt, vi drack, vi pratade och skrattade!
Och efter maten hade en DJ (Färjestads DJ till och med!) förberett ett musikquiz åt oss.
Det var jätteroligt och jättesvårt!
En massa intron och låtar fick vi höra och svara på diverse frågor.
Mitt lag kom delad tvåa till slut. Vinnarlaget fick dela på en flaska skumpa.
Sen gick resten av kvällen i dansens tecken.
Schlagergolv och pumpande musik, det var längesen jag dansade så mycket.
Och det kändes i fötterna. En heldag i högklackat är inte jätteskönt för stackars trötta fötter.
Ibland blev det sentimentalt, inte så konstigt.
Kvällen tog slut och jag fick längsta kramen på länge, men den var välbehövlig.
Kvällen tog slut och jag fick längsta kramen på länge, men den var välbehövlig.
Snart är det slutspel och då ses vi igen! :)
Delade taxi hem med några av tjejerna, kom hem, kollade mobilen och somnade som en stock.
Under tiden jag skrivit detta har pizza blivit beställd och levererad.
På knappt 20 minuter. Wihoo!!
Så nu ska jag klättra upp i soffan, mysa ner mig under en filt, äta pizza och läsa bok.
.
Is this just a rerun or is it for real this time?
Ibland...
... behöver man spy ur sig lite galla.
Som till exempel när man får ett sms med texten "Hej, tänkte bara kolla så att du vet att du ska va i Kristinehamn imorrn?"
Här har jag alltså kollat schemat förra veckan utan att där finns någon ändring.
Sedan har jag jobbat natt två nätter, det har varit helg och nu har jag varit ledig i två dagar.
Och nu får jag reda på detta??
Enligt avtalet med Kommunal ska schemaändringar finnas tillgängliga minst fyra veckor i förväg.
Men en dag funkar helt okej enligt min arbetsplats.
Kommunal vet om att såna här saker händer hela tiden, men bryr dom sig??
Nej då. Djursjukskötarna är en pytteliten del av Kommunals medlemmar.
Dom är inte värda att lägga någon energi på. Deras avtal är jättekonstigt så det går inte att lära sig det.
Och folket som jobbar vid vår sektion, eller vad det nu kallas, är ju faktiskt bara förtroendevalda och har ingen schemalagd arbetstid med Kommunalavtalsjobb.
(Men så se till att inte bli förtroendevald då, om du inte har tid att jobba med det!!)
Och har vi frågor tar det flera månader innan vi får svar på dem, om vi någonsin får ett svar.
Att byta till Naturvetarnas fack har aldrig varit mer lockande.
Och att börja jobba med något annat har heller aldrig varit mer lockande.
Idag jobbar Jenny dessutom sin sista dag.
Hur lycklig kommer jag vara resten av veckan?
När jag dessutom fått min lediga dag förstörd av det här!?
När jag dessutom fått min lediga dag förstörd av det här!?
Hungrig är jag också, och så hade sushistället på Våxnäs stängt. Så nu vet jag inte ens vad jag ska äta.
En ny nästan-granne!
Ikväll har jag dessutom varit och hälsat på en ny nästan-granne och fikat lite.
Jeanette, en tjej på jobbet har flyttat till Bellevue, ett bostadsområde som ligger bredvid Gruvlyckan.
Så jag promenerade dit, tog typ ingen tid alls.
Vi förberedde fikat (jag vispade vaniljsås) medans vi väntade på de andra.
Och sedan åt vi äppelkaka, drack kaffe, pratade och skrattade och hade jättetrevligt.
Varför fikar man inte hemma hos folk oftare?
Det är hur enkelt som helst, och hur trevligt som helst.
Och dessutom tusen gånger roligare än att sitta ensam hemma om kvällarna.
Det värsta med att hälsa på där vänner är nyinflyttade är att man själv blir så sugen på att skaffa ny lägenhet.
Var ute och surfade på Hemnet häromdagen.
Insåg att det finns en bostadsrätt till salu, på Gruvlyckan, för under 300 000 kronor.
Den är större än min lägenheten, men avgiften är drygt 2000:- billigare än vad jag har i hyra nu.
Sen är lägenheten i sig, rätt sunkig, och ärligt talat FÖR stor för mig.
Men ändå! Priset!!
Vill flytta!
En Stockholmshelg!
Har haft så himla trevligt hela helgen (förutom en timme på motorvägen)!
Slutade jobba klockan åtta på fredag morgon, stack direkt hem och matade och pratade lite med katterna, och sedan gav vi oss iväg mot hufvudstaden.
Sov en liten stund i bilen, men resten av tiden pratade vi.
Kom fram till Stockholm vid tolv och promenerade runt lite.
Mellan 13-15 befann jag mig på hemlig destination och gjorde hemliga saker (mer information kommer vid ett senare tillfälle).
Sen kommer jag inte riktigt ihåg vad jag gjorde, tydligen har mitt minne blockerat eftermiddagen något.
Men på kvällen gick vi iallafall ut och åt mat; jag, E, S, E's mamma (som vi bodde hos) och E's mammas K.
Smaskig laxfilé på en restaurang i Bromma som heter Sorbon.
Efter middagen gick vi hem igen, spelade spel, drack lite vin och somnade sedan gott.
Lördagen gick i bröllopsplaneringens tecken. Dags för E att prova brudklänningar!
Gick in i första brudbutiken vi tittat ut och fick ett himla trevligt bemötande, gick runt och tittade på alla fina (och en del lite konstiga) klänningar och E fick se ut några som hon ville prova.
Att få se E komma ut ur provrummet med den vita klänningen på sig var något av det vackraste jag någonsin sett.
E grät och det dröjde inte länge förrän alla andras ögon också fylldes med tårar.
Vi gick in i ytterligare en brudaffär, men insåg snart att det inte är någon idé att fortsätta titta när rätt klänning redan har hittats!
Så istället gick vi till Thelins och åt mat, drack kaffe och delade på en mumsig semla (årets första!).
Vi tittade lite i butiker, handlade lite och åkte sedan hem för att göra oss iordning för kvällen.
Vi (Jag, E och C) spelade spel, sminkade oss och bytte kläder om vartannat.
Tog tunnelbanan in till stan och gick till Harry B James och beställde mat och vin.
Fick in en Guardian Angel Steak (vet inte riktigt vad det innebär, men god var den iallafall!) med stekta grönsaker, klyftpotatis och tzatsiki.
Gott vitt vin och sedan var vi mätta och belåtna.
Kvällen fick fortsätta på samma ställe.
Mer vin och enorma drinkar ("Fish Bowls" - en drink, gjord i ett glas som är stort nog att vara fyra drinkar, för bara 200:-).
Fick till och med i mig en B52-shot, det var ett tag sedan.
E fixade ett ragg till mig, men det gick ungefär som det brukar, det vill säga inte alls.
Han var nog något av det snyggaste jag sett. Galet fina ögon med söta skrattrynkor runt om. Dagsgammalt stubbskägg.
Sen fick jag veta att han inte bara var 38 år gammal, utan dessutom var far till tre barn på 5, 8 och 10 år.
Och som den person jag är så slocknade mitt intresse. Mitt sätt att alltid dra saker vidare för långt in i framtiden gör att jag inte kan ha en oseriös kväll "på skoj".
Kan inte ens få orden i rätt ordning för att låta vettig, men jag hoppas att den som har intresse av att läsa vad jag skriver förstår vad jag menar ändå.
Klockan började närma sig två, så vi lät kvällen ta slut. Tog tunnelbanan hem och somnade som stockar.
Söndagen var en seg dag.
Tog mig ur sängen framåt halv ett, åt frukost och drack vatten.
Vi spelade spel och åt mat lite senare.
Sen vid tre åkte vi hem.
Hemresan gick fint, ända tills vi var strax utanför Västerås.
Helt plötsligt dör bilen, bara sådär. Inget händer när man gasar, inget händer när man växlar, inget händer när man försöker starta om bilen i farten.
Varvtalsmätare sjunker ner till botten och till slut rullar bilen sakta in till vägkanten.
På motorvägen. Enfilig motorväg, 100 meter från där det blir tvåfiligt igen.
Tacka vet jag Assistancekåren. Jag har hyllat dom en gång tidigare, när dom fick hjälpa mig med en punktering utanför Trollhättan för några år sedan, och nu får jag hylla dom igen.
Som tur är så var vi såpass nära Västerås att det inte tog så lång tid för dom att komma till undsättning.
De flesta bilar och lastbilar som passerade visade hänsyn, de saktade in och körde förbi långsamt och med god marginal.
Konstigt nog kunde lastbilarna ha säkert en halvmeter mellan oss och sig själva trots att vägen var enfilig.
Plötsligt var det en lastbil som inte visade någon hänsyn över huvud taget.
Allt vi hörde var ett sus och en krasch och sedan hade vi inte någon backspegel kvar på förarsidan.
Om vi blev livrädda?
Hade lastbilen varit ytterligare en decimeter närmare oss hade vi kunnat vara allvarligt skadade eller ännu värre.
Jag väljer att inte tänka på vad som skulle kunnat hända.
Strax efter det kom bärgaren, tog upp bilen på sitt flak och skickade in oss i förarhytten.
Han tog oss in till Västerås, till en väl upplyst parkering och kikade på bilen.
Batteriet var stendött, och det som gör att batteriet laddar när man kör hade inte funkat, så batteriet hade inte laddat.
Inte konstigt att bilen dör...
En timme efter att bilen dött var vi på väg hemåt igen.
Vi köpte mat på Max och åkte hem, snäppet långsammare än vanligt, för annars laddade inte batteriet som det skulle.
Det var fruktansvärt skönt att komma hem till sin egen säng.
En sjukt trevlig och fullspäckad helg som avslutades lite för spännande.
Jag har dessutom lyxat till det och skaffat mig ett par extra helgdagar.
Misstänkte att jag skulle vara lite slutkörd efter helgen, så jag har varit ledig idag och ska vara ledig imorrn också.
Riktigt skönt!
Har shoppat lite idag.
Fick ett infall och gick in på Carlings, dit jag aldrig brukar gå, hittade en fin klänning, som var för liten, men medans jag stod i provrummet plockade expediten (en supertrevlig tjej) fram en annan klänning och en tunika som hon tyckte jag skulle prova.
Och vilken fantastisk människa!
En klänning med spännande skärning i ryggen och en grå tunika med fjädermönster på ryggen fick jag, två plagg jag nog aldrig skulle valt själv eftersom jag inte trott att de skulle vara snygga, men när jag såg dem på blev jag jättenöjd.
Klänningen satt perfekt och tunikan var så fin, dessutom var båda av så perfekta längder så jag var bara tvungen att köpa dom.
Klänningen satt perfekt och tunikan var så fin, dessutom var båda av så perfekta längder så jag var bara tvungen att köpa dom.
Sen hittade jag dessutom, i en annan affär, byxor med dragkedjan bak istället för fram. Och såna har jag letat efter ett tag. Ett par gröna och ett par svarta.
Jag blev lite fattigare än vad jag hade tänkt, men vadå, ibland får man unna sig lite. Är så fruktansvärt trött på hur min nuvarande garderob ser ut.
Skulle vilja ha 10 000 kronor och bara förnya ALLT!
Började fundera igår...
... på om det kanske skulle vara kul att testa på något nytt.
Sätta djursjukskötarlivet på paus och göra något helt annat.
Problemet är ju att jag aldrig vet vad jag skulle kunna tänka mig att göra.
Baka är kul. Men varje dag? Professionellt? Och så duktig är jag faktiskt inte.
Samma sak med matlagning.
Tänder är ju en slags passion för mig, och igår när vi hade tandläkaren på jobbet igen så slog det mig.
Kanske man skulle bli tandhygienist?
Få fortsätta arbeta med tänder, bara det att tänderna sitter fast i människor istället för i hundar och katter.
Det vore kanske roligt faktiskt.
Förutom det faktum att det innebär tre år på universitetet. Tre år med CSN.
Tre fattiga år.
Jag måste dock inte lämna Karlstad, men jag måste byta lägenhet.
En hyra på 5400:- funkar inte särskilt bra ihop med studielån.
Och förutom det faktum att jag tidigare sagt "Människor är äckliga."
Sitta och pilla i människomunnar hela dagarna?
Nog för att jag är fascinerad av tänder, och inte så lite ykresskadad. Är det tillräckligt fascinerande för att jag ska komma förbi den åsikten?
Kanske man skulle söka ändå. Se om man kommer in.
Aj!!
Vissa dagar i månaden är min högsta önskan att äggstockarna inte fanns kvar i min kropp.
Hur kan något göra så ont?
Och varför måste smärtan bli värre och värre för varje månad?
Förr hade jag inga problem över huvud taget med det här.
Och smärtstillande hjälper inte.
Varma bad hjälper inte.
Vetekudden hjälper bara under de få minutrarna den är varm.
Att sova får iallafall medvetandet att glömma bort smärtan, men man kan inte sova hur länge som helst.
Istället promenerar jag runt dubbelvikt i lägenheten och plockar tvätt, städar lite halvhjärtat och undrar när jag kan ta nästa tablett och om den kan tänkas ha lite bättre effekt.
To little, to late.
Ytterligare en sköterska har sagt upp sig på jobbet.
Två sköterskor de senaste två månaderna.
Frågan är inte om någon mer kommer sluta, frågan är när och vem.
Igår sa ena chefen "Det har inte gått oss obemärkt förbi att ni har sagt upp er och det är ju tråkigt såklart."
Kände för att klappa mig själv i pannan och dunka huvudet i bordet.
Det cheferna inte verkar inse är att det delvis är deras egna handlingar den senaste tiden som är den största anledningen till att folk inte orkar med längre.
Införa nattarbete när i princip ingen vill jobba natt.
Helt plötsligt öppna en ny klinik 10 mil bort och tro att alla kommer att hoppa jämfota av glädje för att få chansen att jobba där några dagar i veckan...
Nej, jag flyttade inte till Karlstad för att jobba i Arvika.
Sköterskebrist och överskott på veterinärer.
Bäst att stänga av datorn och gå och lägga mig innan jag börjar grubbla igen.
Är på alldeles för bra humör för att grubbla hela natten.
Hockeytorsdag
Har varit på hockey idag. Äntligen!
Kommer inte ens ihåg när jag var där sist, vilket lag vi mötte eller hur matchen slutade.
Övertid på jobbet och influensa har förhindrat mig från att se en himla massa matcher känns det som.
Men idag var jag där och jag kände till och med att jag hade saknat det.
Det var skönt, vissa dagar har det känts som att jag tröttnat på hockeyn.
Matchen var väl ingen höjdare, men vi vann ju iallafall, även om Timrå, målmässigt, var oss hack i häl hela tiden så kunde vi till slut gå vinnande ur striden.
En lite nervös sista halvminut, mest för att jag var fruktansvärt osugen på förlängning.
Hade mer att göra vid WP-bordet idag än vad jag haft att göra på jobbet.
Har tagit ett blodprov idag. Ett!
Inte sövt någon, inte tagit några röntgenbilder, inte nånting.
Jag har skrivit ut papper, skrivit ut etiketter, skrivit adresser på kuvert.
Stendött.
Dessutom försov jag mig, rejält.
Slog upp ögonen, kände mig utvilad och upptäckte himlen utanför fönstret.
Det var så ljust, det kändes som att det var sommar.
Sekunden senare insåg jag att det ska inte vara så ljust när klockan är sju.
Och klockan var inte sju heller, den var tio och jag skulle ha börjat jobba åtta...
Det som förvånade mig mest var att ingen ringt efter mig, men det var extremt lugnt på jobbet, få patienter inbokade och inte mycket för sköterskorna att göra. Operationspersonalen trodde jag var på mottagningen och tvärt om.
Lite tragiskt dock att två timmar av arbetsdagen gått och ingen hade hunnit sakna mig. :(
Anyway. Sova nu, försöka att komma i tid till jobbet imorrn.
Sedan är det äntligen helg igen.
På lördag ska jag åka ner till Göteborg för säsongens första bortaresa!
Wihoo!!
Blää
Ända sen jag blev sjuk har jag varit fruktansvärt slemmig i halsen, det vill liksom inte komma upp utan det känns som det sitter som en stor klump i svalget och bara sitter fast.
Den där klumpen gör mig illamående och gör det svårare för mig att andas, så idag tog jag mig i kragen och åkte till Apoteket för att köpa hostmedicin.
Letade mig fram till skyltarna med "Mot slemhosta" och tittade på flaskorna.
En Apoteksmänniska kom fram och frågade om jag hittade det jag sökte och jag undrade vilken som smakade minst äckligt.
En av sorterna skulle smaka lakrits, resten skulle smaka typ mint, förutom en svagare barnvariant som det var jordgubbssmak på.
Eftersom jag vet att lakritssmakande medicin är fruktansvärt vidrigt och att jordgubbsmedicin inte heller brukar vara någon höjdare tog jag en av mintflaskorna.
Betalade, kom hem och hällde upp mina femton millilitrar.
Skjutsade in det i munnen, svalde och kände sedan smaken. Så vidrigt!
På bipacksedeln står "kräkningar" som en vanlig biverkning. Förståeligt med tanke på den fruktansvärda smaken.
I innehållsförteckningen står följande: vanilj- och lakritsarom.
Tack för den.
Det var det äckligaste jag någonsin svalt. Och detta ska jag få i mig 15 milliliter 3 gånger per dag.
Det får fan se till att vara värt det.
Nu ska jag fixa våfflor, blev så grymt sugen på det.
Har ingen grädde, men vafan, det kanske jag överlever utan.
Annars får jag slänga mig till närbutiken och köpa ett paketgrädde för typ 20 kronor...
Influensa
Har för första gången i mitt liv genomlidit en släng av influensa.
Gick och la mig när jag kom hem efter jobbet i fredags förra veckan. Sov 12 timmar och vaknade upp med hög feber, huvudvärk, halsont och värk i hela kroppen.
Tänkte väl att det skulle gå över tills på måndag, det brukar mina förkylningar göra.
Typiskt att behöva ligga sjuk hela helgen.
Influensa är inte en vanlig förkylning. Jag var inte frisk på måndag.
Och inte tisdag, onsdag, torsdag eller fredag heller.
Igår förmiddag började jag äntligen se en ljusning. Febern var borta.
En hel vecka sjuk från jobbet.
Stora klumpar av dåligt samvete eftersom vi redan innan någon är sjuk är kort om folk där.
Men jag förträngde det och inriktade mig på att sova, dricka vatten och bli frisk.
Jag vet inte hur många timmar jag sovit den här veckan eller hur många liter vatten.
Känns som att jag sovit konstant, vaknat då och då för att inse att febern inte lämnat mig.
Levt på panodil. Druckit vattenglas efter vattenglas. Övergav små glas för stora glas och nu de sista dagarna har jag druckit direkt ur litermåttet.
Mat kunde jag knappt tänka på första delen av veckan. Fick i mig lite lasagne och kanske någon skorpa eller riskaka.
En effektiv bantningskur, även om jag inte rekommenderar den.
Men något gott ska väl komma ur eländet? Jag behöver inte längre kämpa för att nå 80-kilosstrecket, influensan har skickat dit mig.
Något av det värsta med att ligga sjuk är ändå ensamheten.
Det känns konstigt att sakna mänskligt sällskap samtidigt som man verkligen inte vill träffa någon.
Samtidigt som hostan och halsontet trollat bort ens röst, så man skulle ändå inte kunna prata.
Katterna fick hålla mig sällskap. Dom säger inte så mycket, så jag har inte behövt försöka prata.
Dom är bra på sällskap. Ligga nära eller ännu hellre, ligga ovanpå.
Dessutom finns det ingen risk att dom smittas av influensa. :)
Mamma har ringt några gånger, va inte särskilt lätt att prata med henne. Fick viska för det mesta, men det lindrade iallafall min hemlängtan något.
Jag insåg att när jag blir sjuk, då blir jag som en litet barn igen.
Helst av allt vill jag ligga hemma i min egen säng hos mamma och pappa, kura ihop mig i en förälders famn och bli struken över håret.
Bli serverad vatten och saft (men slippa meningen "Du måste äta något.")
Bli ompysslad och bortskämd.
Men, vuxen och sambolös som jag är så får jag pyssla om mig själv istället.
Och jag överlevde ju faktiskt.
Frågan är hur jag kommer överleva morgondagen, dags att jobba igen.
Känns som jag glömt bort allt och kommer däcka i soffan vid lunch.
Jag är inte gjord för det här.
Jag vill jobba 8-17.
Jag vill inte jobba 9-18 och kanske lite till.
10.00 - 19.00 och kanske en timme till.
12.30 - 21.00 och kanske en timme till.
20.30 - 08.00 varav halva tiden snurrig, trött och rastlös på samma gång.
Vardagarna passerar som i ett töcken.
Jag kan aldrig planera något vettigt på kvällarna.
Har jag planer går dom ofta i stöpet utan förvarning.
Jag vet inte hur många av Färjestads matcher jag missat på grund av all jävla övertid.
Jag är trött på övertid.
Hur ska jag någonsin kunna bygga upp ett liv med vänner och familj när jag aldrig kan planera något?
Den enda tiden jag har till mitt eget förfogande är helgerna.
Två dagar som försvinner i ett nafs.
Att försöka hinna till vissa träningspass är ofta meningslöst. Nu har jag iofs inte tränat på ett par månader, men jag vet hur det kommer bli när jag ska försöka komma igång.
Kommer försent till spinningpass, balancepass, boxpass osv så att det istället förvandlas till styrka och en halvtimme på löpbandet.
Inget fel med det egentligen, men det finns ingen variation i det.
Klant
När man är trött kan man göra lite knäppa saker.
När man är så trött att man nästan somnar stående gör man ännu konstigare saker.
Tog mig en kopp te på jobbet tidigt imorse, typ vid halv fem eller vad klockan nu kan ha varit.
Slår mig ner i soffan med mitt te och min telefon.
När jag sitter där som bäst, avslappnad och låtsas att arbetspasset snart är slut glider telefonen ur min hand och rakt ner i tekoppen.
Sony Ericsson X10 mini tycker inte om att bada i te, särskilt inte skållhett sådant.
Stendöd.
Min trötta hjärna tänder "vatten är bättre än te" och så river jag bort skalet och sköljer telefonen under kranen.
Vet ännu inte om det gjort saken bättre eller värre.
Plockar ut minneskort och sim-kort men det är det enda som går att få loss.
Försöker torka det som går men det går ju inte att komma IN i telefonen.
En sak har jag iallafall lärt mig. Man ska inte försöka starta en blötlagd telefon.
Lindar in den i papper och lägger den i väskan.
När jag kommer hem får den åka in i ugnen en sväng och nu ligger den och vilar i en påse med riskorn.
Förhoppningsvis letar sig fukten ur telefonen så att den går att använda igen så småningom.
Jag ville ju skaffa mig en ny telefon, men inte på det här viset, och inte så akut och ogenomtänkt.
Dessutom måste jag skaffa mig en väckarklocka om mobilen inte tänkt att vakna innan måndag.
Härliga utgifter såhär efter jul...
Hoppas och håller tummarna för att min söta lilla x10 överlever.
Varför ska telefoner behöva vara så känsliga för?
__________________________________________________________________
Snart dags att ta sig till jobbet igen.
Längtar ännu mindre efter denna nattens arbetspass.
Jag har huvudvärk och ont i halsen. Hela huvudet dunkar.
Är både frusen och överhettad på samma gång. Feber på väg?
Sjukanmälan när jag är den enda personen som ska patrullera kliniken?
Knappast ett alternativ.
Längtar mig tolv timmar framåt och ska sova resten av helgen.
En dröm.
Vaknade upp lyckligare än någonsin häromdagen.
Det kändes som att mitt hjärta höll på att växa ur bröstkorgen på mig.
Sökte i de kvarvarande bilderna av min dröm för att hitta anledningen.
Jag hade befunnit mig på något jättekonstigt träningsläger.
Solen sken starkt hela tiden, men inte obehaglig styrka, bara varmt och ljust och trevligt.
Kanoter uthuggna ur stockar var inblandade på något vis, ett tag tror jag vi pladdade dem över en liten sjö.
Men det som gjort mig så glad var de två personerna som stod på något som kunde ha liknats vid en stor scen byggd i trä.
Den ena personen var jag, den andra var Fred (eller möjligen George) Weasley...
Han hade precis friat till mig och jag hade sagt ja!
Visserligen var ringen för liten och passade bara på mitt lillfinger, men ändå.
Han stod där i solskenet, höll om mig runt midjan, log mot mig, kysste mig och så vaknade jag.
Varför kan inte drömmar som gör en så lycklig få pågå lite längre?
