Det har dykt upp ett blåmärke på mitt smalben.
Det sitter mitt fram på benet. Dorsalt skulle man kunna säga om man vill.
Jag vet inte hur det kom dit.
Det ser lite ut som ett sånt blåmärke man får om man är lite blind och missar att det står ett soffbord framför en när man är på väg någonstans.

Men jag misstänker att det är en följd av min oerhört tjusiga inlinekrock-med-staket från i lördags.
Det var en ganska "intressant" krock, så här i efterhand.
Jag är en av dom som inte kan låta bli att tänka "Tänk om..."

Tänk om Karlstad Kommun inte byggt något staket där. Då hade jag kanat på rumpan rakt ut i vägen och troligtvis blivit överkörd av en bil.
Tänk om jag inte haft stavarna runt händerna. Då hade jag kunnat fånga staketet och fått fallet att se något mindre klantigt ut... :)

Det bästa med att jag ramlade där jag gjorde var att jag hamnade precis bredvid en staketstolpe. Den var perfekt att stödja skridskon emot så att jag kunde ta mig upp på bara någon sekund.
Nån som inte tittat åt mitt håll hade aldrig märkt att jag ramlat.

Däremot var det några småkillar som såg mig.
Jag såg aldrig dom, men jag hörde.
Fniss och gapskratt om vart annat, jag kunde föreställa mig hur dom nästan rullade runt på marken och skrattade.
Riktigt så illa var det nog inte, jag vet ju inte ens om dom skrattade åt mig, men det såg nog rätt roligt ut när jag stöp.

När jag kom hem upptäckte jag dessutom att hela min ena skuldra var alldeles sandig...