Har suttit hur länge som helst för att försöka få ihop ett vettigt inlägg om gårdagens stora seger.
Men jag lyckas inte.
Orden räcker inte riktigt till för att beskriva känslorna som strömmade genom min kropp igår kväll.

Nervositeten djupt nere i magen som gjorde mig konstant illamående hela dagen.
Nervösa rysningar längs ryggraden.
Tänk om det händer idag!

För första (men förhoppningsvis inte sista) gången i mitt liv har jag varit med om ett SM-guld på plats.
Glädjevrålen vid varje Färjestadsmål.
Rysningarna när sittplats (hör och häpna!) drog igång Vågen i LLA, och att se vågen fortsätta rulla flera varv, det var nästan glädjetårar på det.
Glädjen, lyckan, stoltheten och extasen som drog genom kroppen vid slutsignalen.
Det öronbedövande vrålet när 8500 Färjestadssupportrar skriker ut sin glädje.
Synen av guldhjälmarna.
Känslan när spelarna åker fram och tackar ståplats.
Bugar inför oss, skickar slängkyssar, kysser klubbmärket på bröstet.
Och lyfter Le Mat.

Det går inte att beskriva.
Det går bara att blunda, och njuta av alla minnen.
Dröja kvar vid varje litet ögonblick lite extra.
Varje bild, varje videosnutt, för att se hur glada, lyckliga och rörda till tårar spelarna är.

Helt underbart.
Vi nöjer oss med det.
Helt jävla underbart.