Avslutade eftermiddagen med ett 75 minuter långt spinningpass.
Har inte tränat på typ hela sommaren, så det är väl lika bra att dra igång ordentligt.
Trodde inte att jag skulle orka speciellt mycket, men oj oj oj.
Energin fanns i överflöd. Syret och adrenalinet och jag vet inte allt bara flödade genom musklerna som om dom inte gjort annat.
När dessutom ledaren mitt i en jobbig etapp säger "Stort hjärta, hårt arbete" gick det rysningar utmed ryggraden och helt plötsligt fanns det ännu mer energi inom mig.

Och sista etappen, då började benen kännas trötta så jag blundade och koncentrerade mig för att orka minutrarna som var kvar.
Då hör jag de här karakteristiska trumslagen i en remix. (Ingick i förra säsongens intro)
Rysningarna och gåshuden avlöste varandra och mjölksyran var som bortblåst.
93% av maxpuls, inte många andetag som nådde särskilt långt ner i lungorna.
Men jag log, jag skrattade nästan. Och när etappen tog slut höll mina ansträngda andetag på att övergå i snyftningar.
Precis då insåg jag hur mycket jag saknat ståplats och hockeyn!