Hade lust att skriva något. Måste ju ta igen den bloggtid jag missat, men nu när jag loggade in så glömde jag bort det jag ville skriva.
Eller så hade jag egentligen inget att berätta om, får se om jag kommer på något as we go along.

Var en sväng på IKEA efter jobbet idag, tillsammans med några arbetskamrater.
Hungriga och kaffesugna som vi var så tog vi en fika i restaurangen.
Pratade, skrattade, drack kaffe, väldigt mycket längre än vad vi hade tänkt. Klockan var halv åtta när vi tog oss därifrån till slut, men trevligt var det.

Har varit två lugna dagar fritidsmässigt, men två hektiska dagar arbetsmässigt.
Men bra arbetsdagar.
Många katter och hundar som blivit friska(re).
En hel del varierande fall, livmoderinflammationer, tumörer här och där, tänder som sitter lite som dom har lust, och en underkäke som inte hunnit ikapp överkäken. Såg väldigt lustigt ut.
Men det märks att folk försöker hålla sig hemma och spara pengarna till julklappar och julmat.
Klokt.
Sjuka djur i juletid är inte roligt
.
Jag går och nojar mig över Morgan. Han mår inte bra.
Rent fysiskt mår han bra. Alla blodvärden är bra. Urinprovet som togs för ett tag sedan var bra. Alla inre organ såg bra ut på ultraljudet jag gjorde.
Men psykiskt mår han inte bra.
För en månad sedan såg jag att han hade slickat bort lite päls på magen. Nu har det eskalerat, stora delar av magen är i princip bar och slickandet har fortsatt längs insidorna av låren, ända ner till haserna.

Jag tror att det tyvärr är O'Malley som ställer till det för honom, och återigen börjar tankarna dra sig mot omplacering, precis som för ett år sedan, då skrev jag DETTA...
För ett år sedan hade jag bestämt mig. O'Malley skulle få flytta till en ny familj, kanske få chans att vara utekatt.
Han har energin till att vara utekatt. Och skulle nog bli en helt fantastisk råttfångare.
Men det perfekta hemmet försvann när en annan katt flyttade in där istället.
Både Morgan och O'Malley skulle må bra av att inte bo tillsammans längre.
Jag skulle också må bra av det.
Morgan är mitt allt och hur gosig och härlig O'Malley än är så har han aldrig kommit in i mitt hjärta på riktigt.
Det är som att han är någon annans katt, någon som jag bara förvarar ett tag.
Inte min katt.
Men hur länge kan det få va så?
Han är ganska happy-go-lucky om man får säga så, men hur lång tid kommer det ta innan han också mår dåligt?

Jag har alltid varit så glad att jag har friska katter, och då får jag psykiska bekymmer på halsen istället.
Som om jag inte har nog med mina egna?!

Om man ska återgå till dom roligare delarna av livet: Bara 1 vecka kvar tills Norrlandsresan.
Karlstad - Hudik - Luleå - Hudik - Timrå - Karlstad.
En nätt resa på totalt 235 mil i minibuss.
4 dygn.
Och när man väl kommer hem igen är det dags att fira nyår i Karlstad.
Vad gör man då?